En ganska bra dag.

Gårdagens inlägg var inte så upplyftande..
Idag blir det lite bättre!
Började dagen med en skön promenad på ca en halv mil. (för ANDRA dagen i rad!)
Arbetade ca en timme och sen bar det av till veterinären med Aslan för borttagning av dränaget.
Bölden är nu helt borta och såren såg fina ut så dränaget togs bort.
Nu ser min vackra Aslan ut som att han blivit biten av en vampyr!!
(Bild finns längst ner)
Vi modifierade även tratten så Aslan kan nu äta, dricka och gå på toa utan hjälp från mig.
Han har till och med busat lite med Lucy!

Jobbade vidare när jag kom hem och njöt av att vara hemma, inomhus när regnet ÖSTE ner utanför!!

Fick ett fint och omtänksamt meddelande av en god vän på eftermiddagen och då kom tårarna igen..
Det känns inte jobbigt för mig att vara ledsen, bara ovant.. Jag åt antidepressiva tabletter i lite över ett år, under den tiden blev topparna inte lika höga och botten inte lika djup. De gånger jag blev ledsen visste jag oftast vad det berodde på, men inte längre!
Fast jag har en teori om varför det blev så illa just nu.
Det finns några tillfällen varje år när jag tycker det är extra jobbigt att vara singel.
Jul, påsk, midsommar, födelsedagen och semestertider. Nu är det semestertider och mina vänner och arbetskamrater åker iväg med sina familjer / partners. Det blir då extra påtagligt att jag är ensam.. Missförstå mig rätt, jag älskar mina katter men det är liksom inte riktigt samma sak som att ha en partner, ganska långt ifrån faktiskt..
Men efter regn kommer solsken och det ser jag framemot!

Tratten innan modifieringen 

Tratten modifierad 

Aslans vampyrbett

Dipp

Ibland dippar jag.
Idag är en sån dag.
En dag som som den här, önskar jag att jag hade någon här hemma som känner av hur jag mår, som kunde krama om mig, länge, bara finnas där och försäkra mig att allt kommer bli bra.
Jag VET att jag har nära vänner som skulle komma direkt om jag ringde. Men det är just det, om jag ringer...
Att ringa mina vänner och be om det, är inte detsamma. Det är inte heller lätt att be om hjälp när jag inte direkt kan sätta ord på varför jag är ledsen, vad som är fel.
Måste jag sätta ord på det då? Kanske inte, eller, nej det MÅSTE jag inte!!
Allt behöver inte analyseras i minsta detalj.
Det enda som betyder nått är känslan jag känner, oavsett vilken känsla jag har så har jag den av en anledning, det räcker så.

Stackars Aslan

OBS: Inlägget innehåller bilder på bölden och på dränaget. Inget blod och guck men är man super känslig ska man inte bläddra för långt ner.

Det började dagen innan Midsommar. Jag upptäckte en böld på höger sida av Aslans käke.

Ringde veterinären och fick komma in direkt.

Efter lång väntan och mycket oro konstaterade veterinären att bölden är varfylld och troligtvis har han haft ett sår som inte läkt rätt..

Jag har inte sett eller känns något sår på honom men de sa att sånna här bölder kommer fort.

De försökte sätta ett dränage men bölden var så hård så de kunde inte fästa det. Istället gjorde de ett snitt på ca 1cm.

Fick medicin och smärtstillande med mig och instruktioner att hålla såret öppet så länge det gick.

Såret hölls öppet och bölden minskade i storlek för varje dag.

Efter ca 5 dagar gick det inte att hålla såret öppet längre och det såg ut att ha läkt bra.

Så i söndags upptäcker jag att bölden är tillbaka! Lika stor som förut men något mjukare. I måndags åkte vi till veterinären och de lyckades öppna, tömma och även sätta ett dränage i bölden.

Jag har aldrig tidigare sett hur ett sånt ser ut eller förstått hur det sitter..

Det gör jag nu!!

På med tratten och så åker vi hem med ny medicin och ett återbesök bokat till på fredag för att ta bort dränaget.

Stackars Aslan har så ont och när han har tratten på sig ligger han bara still hela tiden.. Han får övervakade stunder utan tratt då han äter och dricker men han är direkt framme med tassen för att klia på såret. Det måste klia jättemycket på honom..

Jag försöker hjälpa honom så gott jag kan..

Det gör så ont i mitt hjärta när min kille inte är sig själv..

Bölden innan ingrepp 

Bölden efter första försöket.

Dränaget sitter på plats.

Dränaget i närbild.

Min resa hem från Täby

Jag kände att jag kan välja om jag vill se tillbaka på den här resan hem med irritation eller se på den som ett äventyr.  Jag väljer Äventyret!!

Vi vaknade utvilade och nöjda hos vännerna i Täby.
Först fick Aslan sin medicin och sen åt jag frukost.
När vi hade packat allt var det dags att ge sig av.
Vi hade turen att få sällskap av Johanna och Alvin så det var en resa vi såg framemot katterna och jag. 
Efter en skön promenad kommer vi till Viggbyholms Trafikplats och väntade där på bussen. När den kom fanns det bara plats för en vagn. Jag sa åt Johanna att åka med, tänkte att det inte borde ta så lång tid innan nästa buss kommer.
Men se där bedrog jag mig!
Det var 24 minuter till nästa buss! WHAT!! Hemma hos mig är det max 15!
Okej, fram med SL-appen och försöka hitta alternativ.
Såg då att Roslagsbanan skulle gå från Galppfältet samma tid som nästa buss skulle gå.
Så jag travade iväg mot tåget, föredrar att gå lite än att stå still och vänta.
Sagt och gjort, kommer till stationen och fick vänta i ca 5 minuter på tåget, perfekt!
När det var dags att kliva på var jag så fokuserad på att hitta en tågvagn där vagnen med katterna skulle få plats så jag missade att kolla om djur fick var i där.
När konduktören kom blev han mycket arg och skällde på mig för "Här får inga djur vara!! Det är en STOR skylt med en överkryssad hund på den här dörren!!"
"Oj, förlåt! Det missade jag! Vill du att jag byter tågvagn vid nästa station?"
Då tittade han sig omkring, lutade sig fram mot katterna och säger med ett stort leende "Äsch, de sitter ju i en vagn. Ni kan vara kvar här."
Sen gick han vidare.
Skönt! Då slapp jag släpa av och på vagnen igen, den väger ju lite med både katter och packning.
Sen kom nästa grej, tåget går bara till Universitetet!! Så där blev det byte till tunnelbanan.
Men inget ont som inte har något gott med sig! För några dagar sedan fick jag ett glassogram från min hyresvärd Diligentia som det var sista dagen att använda idag, så jag löste in den på Pressbyrån vid Universitetet :)
Efter det så flöt allt på bra och nu är vi på bussen mot Björknäs.
Bara ca 4 minuter kvar sen är det här ÄVENTYRET slut.

Härlig dag!!

Vilken härlig dag!!
Frukostbuffé på jobbet, lunch med härliga kollegor från andra delar av landet, goda nyheter i brevlådan och nu ska jag hämta underbara Hampus på dagis och vara barnvakt ett tag!!

UNDERBAR DAG!!!!

Jag gjorde det!!

För första gången på ca ett år har jag idag arbetat sex timmar.
Det gick över förväntan!
Jag var fokuserad och alert hela tiden.
På vägen hem blev jag väldigt trött men inte helt utmattad som förut.
Det känns väldigt lovande och jag hoppas det håller i sig.
Har, tills nu, arbetat fyra timmar per dag i ca fyra månader.
Målet är att jag ska gå upp till 100 % i slitet av september så nu håller jag tummarna att det går vägen.
Jag känner mig hoppfull.

Ny färg på bloggen!

Har haft min blogg ett tag nu, och även om innehållet har varit ombytlig så har själva bloggen sett likadan ut hela tiden...

Så nu har jag ändrat lite.
Vad tycker ni?

Tillbaka!!

Har många gånger under senaste tiden tänkt på saker som jag velat skriva ner här, men har glömt om och om igen!!
Så nu kommer ALLT!! :)

1. Jisses vad jag saknar klockan på Katarinahissen!! Varje gång jag kommer till Slussen tittar jag upp för att se temperatur och tid, men det är bara tomt!!
Blir lika besviken varje gång..

2. Studenterna!!
Gud vad roligt det är att se alla dessa glada ungdomar som slutat skolan. Men, måste de vara dyblöt av öl och annan dryck? Vad är nöjet med det?
När jag tog studenten i Kalmar, på Stenåldern,  eller, kanske inte riktigt så länge sedan, då tågade avgångsklasserna genom Kalmar och i princip alla kom ut på gatorna och grattade och firade med oss.
Vi var finklädda och pyntade med blommor i band runt halsen.
Jag skulle inte ha uppskattat att bli nersprutat med alkohol i det läget.. Men det kanske bara är jag som känner så.

Samtidigt som jag känner glädje med årets studenter så blir jag lite ledsen.. Har senaste veckan försökt komma underfund med varför..
Varför blir jag gråtmild när jag ser dem, vad är det som är negativt med att ta studenten?
Får fnula vidare på den helt enkelt!

3. Min kropp!
Japp, min kropp! Denna skapelse som jag vanvårdat till och från de senaste 15 åren.
Jag trivs INTE i min kropp!!
I och med den känslan ställde jag mig i bara underkläderna framför spegeln häromdagen och tvingade mig själv att säga minst tre positiva saker om dem.
Den är mjuk.
Fina ben 

Fina bröst
Nästa gång, om en vecka ska jag göra om det och hitta minst sex positiva saker.

Oavsett om jag går upp eller ner i vikt, känns det viktigt för mig att uppskatta och trivas i min kropp!!

4. Gravida kvinnor.
Japp, det hugger till i hjärtat VARJE GÅNG jag ser en gravid kvinna.
Jag lider inombords varje gång jag hör talas om någon som ska ha eller har fått barn.
Det handlar INTE om att jag missunnar dem sina graviditeter och barn, jag blir ju bara så avundsjuk.
Även fast jag valt att inte genomföra mitt sista IVF så finns ju längtan efter ett eget barn kvar. Det kommer nog finnas kvar resten av livet eller tills jag får ett eget barn, vilket jag ff hoppas på.

5. Bakverk

Jag önskar att jag en dag i veckan kunde äta hur många bakverk som helst, utan att de gör någon inverkan på min kroppshydda!!

Yrsel!!!

Tog min sista tablett Sertralin i onsdags på morgonen.
Har trappat ner enligt konstens alla regler innan dess,  men, nu har jag en väldigt jobbig yrsel som inte ger med sig...
Ska tillägga att jag är förkyld oxå så det kanske hänger ihop.. Det hade varit en sak om det “bara” kom när jag reser mig upp snabbt, men det är konstant.. Även när jag sitter ner.
Jobbigt och läskigt är det i alla fall!!
Har det inte blivit bättre tills på onsdag när det gått en vecka får jag nog kontakta min läkare...

Nedtrappning

Så, för ca en vecka sedan bestämde jag, i samråd med min läkare, att jag ska trappa ner på den antidepressiva medicin (Sertralin) som jag ätit sedan våren förra året.
När man börjar äta antidepressiva mediciner samt när man ändrar dosen, är det inte ovanligt att det blir lite upp och ner med känslorna.
Idag började jag känna av obalansen som satts igång..

Fick ett sms från en nära vän där det stod att jag var en bra vän. Gissa vad som hände.. Japp, tårarna kom som ett brev på posten!

Jag visste att det här troligtvis skulle hända, så jag har förvarnat mina närmsta vänner om att jag kanske kommer vara lite extra känslig ett tag.

Det jag inte tänkte på var att förbereda mig själv..
Men nu är jag med på vad som händer och ska försöka hantera det så gott jag kan.

Syftet med att trappa ned dosen är att se hur jag verkligen mår, utan medicin.

Vilja verses vad kroppen tillåter

Ok, har sett fram emot den här kvällen LÄÄÄÄNGE och äntligen kom den! AW med arbetskamraterna!
Vi började med middag på TGI Friday's i Kungsträdgården.
Kan väll säga att vi inte var helt imponerade av servicen där...
Det tog ca 20 minuter att få första drinken, sen fick vi vänta länge på att få beställa maten..
Jag bad om våtservetter och en timma senare, när vi gick, hade jag fortfarande inte fått någon...
Kort sagt, nej bra!!

Sen gick vi till Soul Train på Café Opera för att dansa.
Det var helt ok, inte helt 100 med musiken men absolut ok för en AW kväll.

Mitt i allt dansande började min jäkla hälsporre göra sig påmind vilket jag ignorerade.  Men när det började göra ont i knäet fick jag se mig besegrad och började resan hemåt..

Sitter nu hemma i fåtöljen och är HELT SLUT! Både i kropp och sinne. Klockan nio en fredagskväll?!?!
Hallå?!?!
Bara att inse att jag inte är 20 år längre..
Nåja, avslutar i alla fall den här dagen med en kopp te och en äppelmuffins.

Ojdå..

Att ta beslutet att inte fortsätta med försöken att bli gravid på egen hand har ställt till det lite för mig..
De senaste åren har jag varit helt inställd på att bli ensamstående mamma med allt vad det innebär.
Har liksom haft en väldigt tydlig bild på hur mitt liv skulle se ut..
Nu blir det ju inte så vilket slog mig häromdagen.

Vad är jag göra nu?
Hur kommer min framtid att bli?
Hur VILL jag att den ska bli?

Många stora frågor som snurrar just nu..

Nu har jag bestämt mig!

Jag väljer att prioritera min hälsa!
Jag väljer att se framåt och kämpa för mig själv!
Alltså väljer jag att inte göra mitt sista IVF!
Inte ett helt lätt val, men det känns absolut som det rätta!

Det viktigaste för mig i det här beslutet är att jag om tre, fem, tio år från nu kan stå för mitt beslut. Att jag vet innerst inne att det var (är) det bästa beslutet jag kunde ta under rådande omständigheter.

Nu har jag landat i att jag kommit dit...

Polletten verkar ha trillat ner, tror jag..

Ska jag VÄLJA att INTE göra sista IVF försöket?
Jag blir stressad av tanken att jag MÅSTE göra det, tidspressen är väldigt påfrestande.

Den känsla jag får när IVF försöket närmar sig, är inte en förväntansfull och hoppfull känsla, utan enbart stress och ångest.
Ångest över att gå igenom hela proceduren igen..

Hela min kropp och själ skriker:" SLUTA!! JAG ORKAR INTE MER!!"
Och det är verkligen så.. Jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt..

Just nu vill jag bara fokusera på att bli starkare, att komma tillbaka, att hitta mig själv igen.
Kunna arbeta heltid, få ordning på ekonomin, bli tillfreds med mitt liv.
Kanske träffa en man.
Få känna kärlek och närhet från en annan människa.

Är jag redo att ge upp tanken på barn på egen hand?
Vill jag fortfarande ha barn på egen hand?

När jag skriver frågorna så känner jag direkt att mina prioriteringar har ändrats.
Nu prioriterar jag mitt mående mer än att få barn! För tre år sedan var prioritering ett att gå ett barn..

Jag vill orka umgås med mina vänner, gå på AW med kollegorna, ta mig ut och njuta av livet och vad det har att erbjuda!

Jag vill må bättre!

Det är inte det att jag ALDRIG vill ha barn, utan mer att jag gärna vill träffa en man att bilda familj med..
Det skulle vara fantastiskt att få träffa en snäll, omtänksam, vettig karl som vill vara med mig för att jag är den jag är.
Det bästa sättet för att det ska hända är om jag mår bättre och tar mig ut bland folk igen.
Har ju levt som en eremit de senaste tre åren.
Inte helt utan anledning dock, jag har ju haft det väldigt tufft. Som min terapeut sa första gången jag var där: ” Bara en av de saker du har sagt räcker till att personen ska drabbas av en depression.”
Jag rapade ju upp en hel lång lista på olika saker…

Som det känns just nu blir det inget mer IVF för min del.
Men det är inte skrivet i sten, inte än i alla fall.
Ska låta känslorna landa lite innan jag tar ett definitivt beslut.

5 sockerfria dagar

Så, hur gick det då?
Det gick bra!! Jag höll mig!!
Men jäklar vad svårt det var!

Jag är mycket nöjd med mig själv!

Inget socker resan fortsätter!!

Gårdagen gick bra, men var den hittills jobbigaste dagen.
Blev erbjuden after eight men tackade vänligt men bestämt nej och tog mig snabbt därifrån :)

Glömde

Jag glömde ju rapportera hur dag två gick!!

Det gick JÄTTEBRA!!
Jag klarade av att motstå det luriga godiset vid kassan när jag handlade!!

Men gud vad jag har drömt inatt!!
I drömmen var jag på jobbet och en kollega B, (som i verkligheten har slutat) kom förbi mig och sa att det fanns bakverk i fikarummet.
Jag skyndar mig ut och börjar leta efter bakverken, men hittar dem inte. Däremot så hittar jag Lucy och Aslan i en låda i köket?!?!
Inget konstigt med det utan jag släpper ut dem ur lådan och fortsätter leta.
En annan kollega K frågar vad jag letar efter och när jag berättat börjar hon oxå leta.
Efter ett tag ser jag K som sitter med andra kollegor och äter på massa bakverk!!
De har alltså hittat dem men inte sagt något till mig... Blev så ledsen så jag började gråta, och sen vaknade jag..

Dag 3 har nu officiellt börjat!!

Dagens utmaning!

Blir definitivt att gå och handla!
Det brukar ALLTID slinka med en kaka, bulle eller chokladbit framme vid kassan..
Tänk om butikerna kunde ladda de korgarna med frukt och grönsaker istället för godis..
Tror att många skulle sluta göra de där "sista-sekunden-impuls-godis-köpet" då.

Kanske ska föreslå det för min lilla butik där hemma..

Idag åker jag dock till Coop som är lite större och lite billigare än min lilla Ica butik.

Vi får se hur det går!!

Dag 1 av 5 avklarad med BRAVUR!!!!

Jag önskar jag kunde säga att: "det var lugnt, inga problem, var inte sugen på sötsaker alls idag"

Men så var det VERKLIGEN INTE!!!

När jag kom till jobbet och skulle hämta den obligatoriska koppen thé så stod det en låda med Bondkakor på bänken. BONDKAKOR!!! Jag älskar bondkakor, eller, tja, alla sorters kakor.. Men just idag var det Bondkakor jag inte kunde leva utan!! Eller, ja, alltså det kändes så just i den sekunden. Snacka om att vara beroende... 

Känslan kan verkligen jämföras med abstinensen jag fick när jag precis slutade röka..

Jag gjorde i alla fall mitt thé och var precis på väg att ta två kakor när jag kom ihåg, idag är ju första dagen av fem utan godsaker!!

Så, vad gjorde jag?

Tog jag någon kaka, eller stod jag emot?

JAG STOD EMOT!!!

Istället för att ta en kaka eller två, gick jag till kylen och hämtade ett päron! Mycket nöjd tjej!!

1 dag avklarad 4 kvar!!

Sockerberoende!!!!

I mitten av januari slutade jag röka!! WOHO!!! Hejja mig!! Är så nöjd och stolt!!

 

 

MEN!!! Då har dessvärre nikotinberoendet bytts ut mot SOCKERBEROENDE!!! Inte helt bra, men bättre än nikotin i alla fall, eller?!

Så, nu ska jag utmana mig själv!!
Under 5 dagar, från och med imorgon, får jag inte äta bakverk eller godis/snacks!! Jag tänker inte vara nitisk och ta bort socker som finns i maten som jag äter, men jag ska inte tillsätta socker i något, till exempel mitt thé.

Ska bli både läskigt och intressant att se hur fort jag får sockerabstinens och hur den yttrar sig...

I will keep you all uppdated!!

Tack Storkkliniken!

När man köper ett 3-pack med IVF behandlingar hos Storkkliniken måste man nyttja alla försöken inom två år.

Jag har nyttjat två av tre i mitt paket och sista dagen för att nyttja det sista försöket är den 6 maj i år.

Nu mår jag ju inte så bra, och har det ganska kämpigt så jag kände att jag helst vill vänta ett tag till med att göra mitt sista IVF på Storkkliniken.
Tänker att det är större chans att det fungerar om jag mår så bra som möjligt.

Så, jag mailade dem igår och förklarade hur jag mår och bad om att få vänta lite med att göra mitt IVF.
Fick svar nästan på en gång att de beklagar att jag inte mår bra och att de självklart förlänger tiden!
Jag fick till och med december på mig att göra det!!


Mycket skönt och jag känner direkt hur lättad jag blev.

Svårt att be om, och att bli ombedd om hjälp..

 Att be om hjälp är aldrig lätt..

Inte bara för den som ber om hjälp, utan även för den som blir tillfrågad.

Är i ett läge då jag bett en nära vän om hjälp och försökte vara tydlig med att jag inte tar illa upp om jag får ett nej, snarare att jag förväntar mig ett nej men självklart hoppas att det blir ett ja.

Jobbigt läge både för vän och mig...

Försöker samtidigt lösa problemet på annat håll, men det verkar gå lite sisådär...

Håller tummar, tår och tassar att det löser sig på något sätt.
Försöker tänka att:"det fixar sig alltid", men, när tar "alltid" slut?

Har genom åren tagit mig igenom många svårigheter tack vare att det alltid har "fixat sig".

Nu hoppas jag att det håller i sig en gång till, så ska jag se till att aldrig mer hamna i den här situationen igen!!

Nedräkningen har börjat!

Nu är det snart dags igen!!
Har hämtat ut nästan alla medicinerna inför nästa IVF.
Hormonet som Storkkliniken skrivit ut till mig, Fostimon, säljs tydligen inte i Sverige längre...  Snopet!
Så, nu måste jag invänta nytt recept på Gonal-F istället...
Så kan det bli, men det var ju en himla tur att jag bestämt mig för att hämta ut allt en månad i förväg, annars hade det blivit tajt...

Känner mig väldigt redo inför det här försöket, det senaste försöket gjordes i augusti 2013 så min kropp har nu fått tid att återhämta sig.

Om ca fyra veckor sätter jag igång!

Bygga säng med förvaring under.

Har haft ett litet projekt här hemma där jag försökt få mer fri golvyta samt mer förvaring.

Nu har jag byggt upp min säng med hjälp av en Malm byrå och virke.

Har av några vänner blivit ombedd att dela med mig av ritningen och det gör jag ju gärna.

Nu har jag igen direkt ritning, men bilder och beskrivning delar jag gärna med mig av.

Reglerarna som jag använt är av granvirke 45x70cm
Två stycken som är 191cm (långsidorna)
En som är 120 cm ( huvudändan)
En som är 70 cm (fotändan)
En som är 31 cm (ska sitta på långsidan uppe vd huvudändan)
En som är 50 cm (ska fästas i 31 cm regeln och 191 cm regeln på långsidan, höger sida, se bilderna)
Ben nio stycken som är 70 cm långa
Två reglar som är 61 cm ( att sätta som stabiliserar mellan benen i fotändan samt vid huvudändan.
En som är 72 cm (att sätta fast i mitten benen för stadga)

Jag använde självborrande träskruv, 9 cm långa, samt trälim för att fästa ihop reglarna.
På insidan i varje hörna satte jag vinkelbeslag som fästes med självborrande träskruv, 4 cm långa.

 

 

Lycka till med ert bygge!

Nytt år, nya möjligheter!

Gott nytt år!

Vad ska då 2015 föra med sig?
Mina förhoppningar innefattar bättre ekonomi, finna kärleken och mest av allt hoppas jag att mitt sista IVF ska fungera.