Nu är beslutet taget.
Efter många års längtan är det dags.
Jag kommer i år att åka till Danmark och inseminera mig.
Det här är inget spontant beslut på något sätt. Tankarna har funnits i många år.
Dock hade jag hoppats på att det skulle ske den naturliga vägen.
Det här kommer vara en känslomässig resa liknande ingen annan jag varit på tidigare. Hela mitt liv kommer vändas upp och ner och jag bara längtar!
Det svåraste trodde jag skulle bli att berätta för min morbror med familj samt mormor. Hur skulle de reagera?
Med en jätte klump i magen beslöt jag mig för att berätta det igår, när vi åt påskmat.
Super nervös började jag med att säga: "Jag har något jag vill berätta för er."
Allas blickar vändes åt mig och sen berättade jag.
Reaktionen blev helt fantastisk!
Min morbrors fru utropade med tårar i ögonen: "Fantastiskt! Vad glad jag blir för din skull!"
Min mormor frågade först vad det innebar, sen ifrågasatte hon varför jag inte gjorde det för tio år sedan med motivationen: "Det är bäst att bli mamma före 30."
Ja, vad säger man om det?
Lättnaden var enorm! Att min familj är med på noterna betyder väldigt mycket för mig. Det är ju inte det vanligaste sättet att få en ny familjemeddlem på.
Det kommer finnas andra som inte kommer vara lika entuseastiska och det är helt ok.
Vi är olika och vi tycker olika.
På samma sätt som jag respekterar andras val, tankar och åsikter hoppas jag att mina blir respekterade.
Det kommer som jag skrev tidigare inte bli en lätt resa. Först och främst ska inseminerigen ta. Det finns ingen garanti att det fungerar första gången, ibland kan det krävas fler försök. Precis som det är för par som försöker den naturliga vägen.
Självklart hoppas jag dock att det tar på första.. :)
För er som vill läsa på lite om vad det innebär och hur det går till rekommenderar jag att ni går in på Storkklinikens hemsida och tittar runt lite. Det finns även en sida för ensamstående kvinnor i samma situation som mig, som är på väg att inseminera sig eller redan har ett barn som tillkommit tack vare donatorer. På den sidan finns också informationmateriell som kan vara intressant att läsa.
Har ni tankar och funderingar så tveka inte att fråga mig.
http://www.storkklinik.dk/se/
http://www.femmis.se/
Inatt vid kl:01.30 väcktes jag av ett jäkla liv ute på gatan.
Det är en tjej som skriker högt och massa grabbar som vrålar.
Jag tänker, som säkert många andra som blivit väckta, att "De har snart gått förbi".
Fast, det finns som en magisk tidsgräns när man inser att, "det här låter inte bra", och "de kommer nog inte sluta... "
Då är det svårt att ligga kvar i sängen och bara somna om.. Adrenalinet har liksom redan börjat pumpa i kroppen, mest baserat på tjejens ångestladdade skrik..
Inser att jag inte kan somna om, förrens jag åtminstonde kollat ut och sett hur pass allvarligt bråket är. Ibland låter det värre än vad det är.
Så var nog fallet här också, men i och med att jag inte hade all informtion så tolkade jag situationen utifrån vad jag såg när jag tittade ut genom fönstret.
Några personer står och gruffar vid porten mittemot. En tjej står och skriker mot dem samtidigt som hon är på väg att ge sig på en av killarna.
Några meter från dem, mitt i gatan, ligger en tjej till synes medvetslös. Två personer försöker lyfta bort henne från gatan och hon visar inga livstecken alls.
Min tolkning av situationen blir då att hon har blivit slagen. Kanske inte helt orimligt med tanke på vad som sker runt omkring henne.
Jag ringer 112 direkt och ger dem adressen och säger snabt vad jag ser. De ställer lite frågor och sen kopplar de mig till en sjuksyster.
Hon ställer frågor om tjejen som ligger ner, jag kan ju inte svar på mer än att hon är medvetslös.
Hon frågar då om jag har möjlighet att gå ut och titta hur det står till med tjejen.
Då är det ju tyvärr så här, att i och med att killarna fortfarande står och gruffar på gatan så vågar jag faktiskt inte göra det...
Blir så j..la förbannad över att det kändes så, men jag vågade verkligen inte gå ut...
Medans sjuksystern och jag talar visar det sig att en kollega till henne har en pågågende konversation med en kompis som är hos den medvetslösa tjejen. Då lägger vi på då jag ändå inte kan ge mer information.
Efter några minuter drar killarna iväg. De inser troligtvis att polisen nog är på väg.
Jag ser då att en av de två personer som är vid den medvetslösa tjejen springer till macken.
När han kommer tillbaka tar han av sig jackan för att värma tjejen.
Då tar jag beslutet att klä på mig och springer ut med en filt.
Strax efter jag är ute och filten är på plats kommer både polis och ambulans.
Pratar då lite med den kille som stått vid den medvetslösa tjejen hela tiden och det visar sig att han hade kommit hem från en fest i Taxi, och då sett tjejen liggandes på gatan. Taxichauffören hade inte sagt eller gjort någonting.
Under den tiden det tog för polisen och ambulansen att komma hade det passerat flertalet bilar, massor med männsikor och ingen hade frågat något eller erbjudit sig att hjälpa till...
Jag kommer inte ihåg hans namn, men för mig är han helt klart nattens hjälte!!
Det gör mig så otroligt ledsen och förbannand att vissa kan vara så otroligt nonchalanta inför händelser som denna.
Oavsett anledning till varför tjejen var medvetslös så behöver hon uppenbarligen hjälp.
Mina känslor under hela förloppet var väldigt blandade, maktlöshet, chock, rädsla... Det är så många olika tankar som flyger genom huvudet på så kort tid..
Medans vi stod där berättade kompisen till tjejen att de varit på en fest där nästan alla hade tagit tabletter utöver alkoholen. När tjejen hade ramlat ihop på gatan hade killarna blivit rastlösa och helt plötsligt hade de börjat bråka.
De som var inblandade var alla runt 18-20 år. Unga människor med hela livet framför sig som experimenterar med droger och alkohol..
Jag får ont i hjärtat när jag ser sånt.
Framför allt tänker jag på tjejens familj, de har ingen aning om att deras dotter, syster ligger medvetslös mitt på en gata i Midsommarkransen.
Att som förälder få ett sådant samtal mitt i natten måste vara något av det värsta man kan vara med om..
Jag hoppas innerligt att tjejen i fråga inte gör om det här.
Det som känns mest frustrerande är att jag aldrig kommer få reda på hur det gick för henne.
Troligtvis ligger hon på sjukan fortfarande och mår pyton..
Som hon förtjänar skulle nog vissa säga..
Det tog mig ett tag att samla mig så pass så jag kunde somna om.. Drömde dock mycket konstiga saker och vaknade med en sprängande huvudvärk..
Det känns skönt att ha skrivit ner det som hände, det blir liksom en bearbetning av mina tankar av det som hände. En billigare form av terapi kan man säga. :)
Just nu är frågan om Insemination av ensamstående och homosexuella i hetluften igen. Ska det bli lagligt i Sverige eller inte?
Vad tycker ni?
Jag vet var jag står i den frågan.
Som singeltjej på 35 år, utan barn ser jag det som en fantastisk möjlighet för kvinnor i min situation att kunna skaffa barn på egen hand.
Det är lite av en hets att hitta en man och skapa en familj med. Det är ju så det ska vara!
Jag förstår och håller med om att det är svårare för en ensammstående förälder att kunna fylla alla roller för barnet i fråga.
Men,
vad är det som säger att en kvinna som väljer att inseminera sig inte kommer finna en man. En man som väljer kvinnan och barnet. Som kan komma att bli en fadersfigur för barnet.
Han kommer ju aldrig bli "pappa" i den biologiska bemärkelsen, men att ha en biologisk far är inte heller alltid en garanti för att pappan skall finns med i bilden...
Även om han finns med i bilden så behöver han nödvändigtvis inte heller vara en bra förebild. (Detta gäller förståss även vissa mammor).
Det finns så otroligt många kvinnor ute i världen som inget högre vill än att få bli mammor, de har bara inte träffat rätt man ännu...
Nu har vi kvinnor inte den lyxen, som män, att vi kan vänta tills vi är 60 år...
Riskerna för barnet och mamma ökar ju äldre kvinnan hinner bli, möjligheten att överhuvudtaget bli gravid minskar även den med åldern...
Så vad ska man då göra om man som 35 årig singel tjej vill skaffa barn ?
Gå på krogen och ta hem första bästa karl?
Acceptera ett liv (troligtvis) utan barn och få en klump i halsen så fort man ser en gravid kvinna eller träffar andras barn?
Eller, ta chansen och åka till Danmark för att ordna det på egen hand?
Jag, precis som de flesta andra skulle helst vilja att allt sker "i rätt ordning", träffa en man, bilda ett liv ihop, planera in att bli gravida, gå igenom graviditeten och förlossningen tillsammans, leva lyckliga i alla dar...
Men, vad är det som säger att det bli ett "lyckliga i alla dar"? Rent statistiskt sett menar jag...
För mig känns det inte som något konstigt val att vända lite på ordningen, jag menar, vem vet när jag träffar mitt livs kärlek, eller OM jag någonsin träffar honom?
Om jag då har ett barn eller inte borde inte spela någon roll för honom, och om det gör det, då är han inte mannen i mitt liv.
Allt jag skriver här baseras på mina tankar, värderingar, erfarenheter och min ryggsäck.
Det finns nog egentligen inget rätt eller fel i den här frågan. Allt grundar sig i vad som känns bra för den egna individen.
