Botten?!

I torsdags var jag hos min läkare igen.
Jag fick tyvärr erkänna för henne direkt när jag kom att hon hade rätt. Jag har blivit tröttare för varje dag som gått sedan jag blev sjukskriven på 50%.
Så, nu är jag sjukskriven på 100% i tre veckor, till att börja med..

Att försöka förklara tröttheten är svårt.. Jag sover bra på nätterna, lika länge som vanligt. Men jag har inte energi nog för att göra något som kräver fokus.
Det värsta är när det är något jag verkligen måste göra, tex tvätta. Jag drar mig in i det sista för att gå till tvättstugan och när jag precis startat två maskiner börjar jag fasa för när jag behöver komma tillbaka för att hänga tvätten i torkskåpet..

Det är väll bara att acceptera att det är så just nu och göra det bästa av situationen.

Inse sina begränsningar...

Det är inte lätt!
Men, nu börjar jag förstå att det är en aktivitet per dag som gäller, inte två eller tre utan EN!!
Det är så ovant och svårt att komma ihåg det..
När jag inte orkar tvätta mer än två maskiner med kläder per tvättdag, då börjar jag inse att jag nog måste bli lite hårdare med att sätta gränser för vad jag tar mig för om dagarna. Dela upp uppgifterna och projekten lite grann.

Det svåraste och jobbigaste är att jag varken kan läsa bok eller sticka. Jag försökte läsa lite härom dagen och det slutade med att jag hade läst samma sida i boken 3-4 gånger utan att ha någon aning om vad jag precis läst.
Stickningen gav jag mig hoppfullt på men när jag hade fått repa upp tre varv som jag stickat fel insåg jag att det inte är läge för stickningen heller just nu..

Men det som helt klart är värst det är att jag ser likadan ut som när jag mådde bra, ingen skillnad utseendemässigt (förutom att jag blivit en hel del kilon bredare). 
Jag menar, jag har inget gips, eller något bandage på någon fysisk skada. Folk på gatan, arbetskamrater och vänner SER liksom inte på mig att jag är sjuk..

Missförstå mig rätt, det är inte så att jag fiskar ömkan och en massa "tyck synd om mig", men i vissa lägen kan det vara svårt att förklara.
Jag menar, jag kan ju knappt förstå själv hur påverkad jag är av det här så hur ska någon annan förstå som inte ens vet eller ser det på mig?!

-"Jo, jag är sjukskriven på 50%, jag är sjuk. Nej, alltså det är inget fysiskt fel på mig...


Idag är det dag 9 på sjukskrivningen och det känns som att jag bara blir tröttare och tröttare för var dag som går..

Alla har en gräns, även jag tydligen...

Det har varit svårt, väldigt svårt, men nu har jag fått inse att jag nått min gräns..
Min gräns för vad jag klarar av att ta hand om själv..

Det senaste ett och ett halvt året har ca 85% av min vakna tid handlat om att försöka bli gravid. Allt annat har fått dela på de resterande 15%, vilket inte är så mycket...

Alla behandlingar och misslyckanden har nu tagit ut sin rätt.

Jag mår inte bra..
JAG mår INTE bra.
JAG MÅR INTE BRA!

Inte så många komplicerade ord, bara fyra, små, enkla ord, men väldigt svåra ord att ta i min mun. Att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte mår bra, inte så lätt. Jag är ju en stark, självständig och kapabel kvinna som kan ta hand om mig själv.
Eller?
Nej, tydligen inte..

Jag är sedan några dagar tillbaka sjukskriven på 50%. Utmattning, sorg, kris det är några av orden läkaren skrev på mitt sjukintyg..

Till er som känner mig vill jag utfärda en liten varning, inget allvarligt, men lite bra att ha info.
Mitt minne är inte riktigt med på noterna.
Det kan hända att jag påbörjar meningar utan att avsluta dem.
Om jag inte ringer när jag sagt så är det inte för att jag inte vill prata med er, jag har troligtvis bara glömt eller somnat..

Det värsta och jobbigaste är att jag inte kan eller bör planera någonting just nu. Jag som ÄLSKAR att planera!!!
Vila, vila och åter vila är vad jag ska ägna mig åt. Promenera i naturen och ta hand om mig själv..
Jag behöver och måste skämma bort min kropp och framför allt min själ ett tag framöver.
Det blir inte helt lätt och det kommer nog ta tid...

Just nu känner jag mig som kvinnan på bilden..