Ojdå..

Att ta beslutet att inte fortsätta med försöken att bli gravid på egen hand har ställt till det lite för mig..
De senaste åren har jag varit helt inställd på att bli ensamstående mamma med allt vad det innebär.
Har liksom haft en väldigt tydlig bild på hur mitt liv skulle se ut..
Nu blir det ju inte så vilket slog mig häromdagen.

Vad är jag göra nu?
Hur kommer min framtid att bli?
Hur VILL jag att den ska bli?

Många stora frågor som snurrar just nu..

Nu har jag bestämt mig!

Jag väljer att prioritera min hälsa!
Jag väljer att se framåt och kämpa för mig själv!
Alltså väljer jag att inte göra mitt sista IVF!
Inte ett helt lätt val, men det känns absolut som det rätta!

Det viktigaste för mig i det här beslutet är att jag om tre, fem, tio år från nu kan stå för mitt beslut. Att jag vet innerst inne att det var (är) det bästa beslutet jag kunde ta under rådande omständigheter.

Nu har jag landat i att jag kommit dit...

Polletten verkar ha trillat ner, tror jag..

Ska jag VÄLJA att INTE göra sista IVF försöket?
Jag blir stressad av tanken att jag MÅSTE göra det, tidspressen är väldigt påfrestande.

Den känsla jag får när IVF försöket närmar sig, är inte en förväntansfull och hoppfull känsla, utan enbart stress och ångest.
Ångest över att gå igenom hela proceduren igen..

Hela min kropp och själ skriker:" SLUTA!! JAG ORKAR INTE MER!!"
Och det är verkligen så.. Jag är helt slut, både fysiskt och psykiskt..

Just nu vill jag bara fokusera på att bli starkare, att komma tillbaka, att hitta mig själv igen.
Kunna arbeta heltid, få ordning på ekonomin, bli tillfreds med mitt liv.
Kanske träffa en man.
Få känna kärlek och närhet från en annan människa.

Är jag redo att ge upp tanken på barn på egen hand?
Vill jag fortfarande ha barn på egen hand?

När jag skriver frågorna så känner jag direkt att mina prioriteringar har ändrats.
Nu prioriterar jag mitt mående mer än att få barn! För tre år sedan var prioritering ett att gå ett barn..

Jag vill orka umgås med mina vänner, gå på AW med kollegorna, ta mig ut och njuta av livet och vad det har att erbjuda!

Jag vill må bättre!

Det är inte det att jag ALDRIG vill ha barn, utan mer att jag gärna vill träffa en man att bilda familj med..
Det skulle vara fantastiskt att få träffa en snäll, omtänksam, vettig karl som vill vara med mig för att jag är den jag är.
Det bästa sättet för att det ska hända är om jag mår bättre och tar mig ut bland folk igen.
Har ju levt som en eremit de senaste tre åren.
Inte helt utan anledning dock, jag har ju haft det väldigt tufft. Som min terapeut sa första gången jag var där: ” Bara en av de saker du har sagt räcker till att personen ska drabbas av en depression.”
Jag rapade ju upp en hel lång lista på olika saker…

Som det känns just nu blir det inget mer IVF för min del.
Men det är inte skrivet i sten, inte än i alla fall.
Ska låta känslorna landa lite innan jag tar ett definitivt beslut.