De senaste dagarna har jag varit väldigt trött och jag kan känna en viss stress varje gång jag inser att jag står med telefonen i handen och kolla facebook. Jag har i det ögonblicket inget minne av att jag ens har tänkt tanken att jag skulle göra det. Telefonen har liksom bara hamnat i handen och tryckt sig in på facebook..
Snacka om att det går på rutin och vana (ovana)!!
Så, idag beslöt jag mig för att bryta den vanan (ovanan).
När jag då sitter där helt sysslolös så kände jag mig väldigt lugn, för första gången på länge.
Jag iaktog mina medresenärer och la då märke till att mer än hälften av alla i vagnen hade hörlurar i öronen, några tittade på telefonen medans några andra läste Metro. Det var ett helt gäng med resenärer som läste Metro fast utan hörlurar samt ett gäng som satt och pillade med sina telefoner också utan hörlurar.
Antalet resenärer som , liksom jag, satt utan varken tidning, telefon eller hörlurar var ca 6st av 30st. Då slog det mig. hur sjutton såg det ut i vagnarna för 15 år sedan?
Vi hade ingen Metro, inga mobiler (inte på det sätt som vi har idag i alla fall) och de som hade hörlurar bar på ganska stora Freestyles antingen för CD skivor eller för kassettband. Den medresenär som vågade ta med sig en av DNs bilagor fick utstå onda blickar från andra i vagnen då den personen ansågs ta stor plats när hen bläddrade...
Medans jag tittar runt och gör mina iaktagelser möts min blick av en annan som också sitter och tittar runt i vagnen, vi ler lite blygt mot varandra innan vi snabbt som sjutton tittar i annan riktining.
För är det något som inte har förändrats så är det den oskrivna regeln: FÖR GUDS SKULL, FÅ INTE ÖGONKONTAKT MED EN ANNAN RESENÄR PÅ TUNNELBANAN!!
Men tänk vad trevligt det skulle vara att på väg till jobbet en gråmulen morgon möta ett leende från en okänd människa, jag skulle inte klaga.
Så mitt råd till alla kära tunnelbaneåkare därute, lyft blicken och le, i alla fall en kort stund på väg till jobbet! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar