Måndag 3 juni.

Har haft intensiva, smärtsamma kramper som hållt mig vaken nästan hela natten, de har hållit i sig hela dagen och alvedon hjälper inte. 
Flytningarna ökar hela tiden och är nu mer som mensturations blödning och hoppet minskar för varje sekund...

Jag kontaktade vårdcentralen för att be dem ta ett blodprov för att mäta HCG hormonet. Om det visar positivt så får jag ta ett nytt prov på onsdag för att se om det ökar eller inte.
Är det negativt så är det ett missfall jag nu smärtsamt upplever.
Jag får provsvaret imorgon, tisdag.

Läkaren på vårdcentralen ringde och rådfrågade en gynekolog om vad och hur hon skulle göra med mig, det resulterade i att gynekologen bokade ett möte med mig till på fredag.

Både allmänläkaren och gynekologen blev lika ställda när jag berättar att jag varit i Danmark och gjort IVF. De visste liksom inte riktigt var de ska göra av mig.

Läkaren sa säker tre, fyra gånger: "Hade du varit svensk, eller alltså, jag menar behandlad i Sverige hade du ju fått vända dig till din fertilitetsklinik. Hur gör vi nu?"
Tydligen mycket komplicerat att besluta om jag fick ta ett blodprov eller inte.. :)

Nu sitter jag i alla fall hemma i soffan med intensiva smärtor och känner mig väldigt kluven. Ska jag ge efter och sörja Humle och Dumle, eller ska jag håll ihop och fotsätta hoppas på att åtminstonde en av dem finns kvar?!
Jag väljer att hålla ett ljus i hoppets korridor tänd, i alla fall till imorgon när jag får provsvaret..