tisdag 4 juni 2013

Tisdag 4 juni

Nu har jag fått svar på blodbrovet.
Negativt = Tidigt missfall
Jag hade mycket hellre velat att det inte hade tagit överhuvudtaget än att gå igenom ett tidigt missfall med all smärta, både fysisk och psykisk, som det innebär...

Inte ens ett dygn, bara några timmar fick jag vara glad och lycklig över att vara gravid.
Har ni någon aning om hur mycket man hinner glädja sig och planera på några timmar? Jag vet precis..
Efter det svaga plusset i fredags vågade jag inte släppa fram glädjen och lyckan, men i och med testet på lördags morgonen så gjorde jag det, släppte lös lyckan och glädjen och meddelade familj och närmaste vänner att i februari 2014 blir det tillökning.. Vilken underbar känsla!!
Att få dela med mig av de nyheterna var minst lika glädjande som att se resultatet på testet, nästan snäppet bättre. Att kunna berätta för mamma att hon ska få bli mormor, att min syster ska få bli moster.. Men, nu blir det inte så..

Just nu känns det som att jag sugits ner i ett svart hål... Kommer det aldrig lyckas?! Kommer jag orka gå igenom det här igen?! Hur jävla svårt ska det vara egentligen och hur mycket ska jag behöva gå igenom?! Tröstlös, besviken, arg och ända in i själen trött känner jag mig.



Vila i frid Humle och Dumle
 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar