Barnlöshet

Just nu är frågan om Insemination av ensamstående och homosexuella i hetluften igen. Ska det bli lagligt i Sverige eller inte?
Vad tycker ni?


Jag vet var jag står i den frågan.


Som singeltjej på 35 år, utan barn ser jag det som en fantastisk möjlighet för kvinnor i min situation att kunna skaffa barn på egen hand.


Det är lite av en hets att hitta en man och skapa en familj med. Det är ju så det ska vara!


Jag förstår och håller med om att det är svårare för en ensammstående förälder att kunna fylla alla roller för barnet i fråga.
Men,
vad är det som säger att en kvinna som väljer att inseminera sig inte kommer finna en man. En man som väljer kvinnan och barnet. Som kan komma att bli en fadersfigur för barnet.
Han kommer ju aldrig bli "pappa" i den biologiska bemärkelsen, men att ha en biologisk far är inte heller alltid en garanti för att pappan skall finns med i bilden...
Även om han finns med i bilden så behöver han nödvändigtvis inte heller vara en bra förebild. (Detta gäller förståss även vissa mammor).


Det finns så otroligt många kvinnor ute i världen som inget högre vill än att få bli mammor, de har bara inte träffat rätt man ännu...


Nu har vi kvinnor inte den lyxen, som män, att vi kan vänta tills vi är 60 år...
Riskerna för barnet och mamma ökar ju äldre kvinnan hinner bli, möjligheten att överhuvudtaget bli gravid minskar även den med åldern...


Så vad ska man då göra om man som 35 årig singel tjej vill skaffa barn ?
Gå på krogen och ta hem första bästa karl?
Acceptera ett liv (troligtvis) utan barn och få en klump i halsen så fort man ser en gravid kvinna eller träffar andras barn?
Eller, ta chansen och åka till Danmark för att ordna det på egen hand?


Jag, precis som de flesta andra skulle helst vilja att allt sker "i rätt ordning", träffa en man, bilda ett liv ihop, planera in att bli gravida, gå igenom graviditeten och förlossningen tillsammans, leva lyckliga i alla dar...


Men, vad är det som säger att det bli ett "lyckliga i alla dar"? Rent statistiskt sett menar jag...


För mig känns det inte som något konstigt val att vända lite på ordningen, jag menar, vem vet när jag träffar mitt livs kärlek, eller OM jag någonsin träffar honom?
Om jag då har ett barn eller inte borde inte spela någon roll för honom, och om det gör det, då är han inte mannen i mitt liv.


Allt jag skriver här baseras på mina tankar, värderingar, erfarenheter och min ryggsäck.
Det finns nog egentligen inget rätt eller fel i den här frågan. Allt grundar sig i vad som känns bra för den egna individen.