Det har varit tungt, mycket tungt..
Som jag skrev i förra inlägget hade jag hellre velat att förra försöket inte tog alls..
Det här missfallet, även om det var så tidigt som det var, har varit väldigt jobbigt. Det är svårt att ladda om inför nästa försök..
Ska jag köra igen direkt, eller vänta en månad till?
Det jobbigaste är att jag känner mig otålig och misströstande på samma gång. Jag vill försöka igen på en gång, men är det smart? Är det fysiskt sätt bättre att vänta en månad? Enligt Storkkliniken och min gynekolog finns det inga hinder att försöka igen direkt, förutsatt att allt ser bra ut på ultraljudet när cykeln börjat.
Men känslomässigt då?! Orkar jag med ett ev misslyckande direkt igen? Det kanske är bäst att vänta en cykel till så jag är starkare i sinnet. Men kommer det göra någon skillnad? Är det inte lika bra att köra på en gång? Det kanske inte ens blir ett misslyckande, det här kanske är den gången det fastnar och håller sig kvar. Vågar jag hoppas?
Jag är så in i själen trött och för varje misslyckat försök känner jag mig tröttare och tröttare. På jobbet håller jag masken ganska bra, men hemma...
Som det är just nu kan jag knapt se på TV längre.. Bebisar och lyckliga familjer figurerar i nästan varje reklam/tv-serie/film..
Facebook är en pina!!
Det är bara gravida kvinnor och små bebisar på bild hela tiden, varje dag, från morgon till kväll. Missförstå mig rätt, jag är så himla glad och lycklig för deras skull, men det är som en kniv i hjärtat för mig...
Nu är det ju upp till mig att hantera de känslorna men det är väldigt påfrestande och antagligen varför jag är så himla trött...
En liten del av mig har börjat tänka att det aldrig kommer bli något barn för mig. Jag tror att det är överlevnads instinkten som hoppat in. Garderingen så jag är förberedd ifall att det blir så.. Men jag vill verkligen inte tänka så! Hoppet släper jag inte än! Jag har två försök kvar, två IVF som är betalda och bara väntar på att jag ska nyttja dem. Efter det har jag inga ekonomiska möjligheter till fler försök...
Så, trisslotter emottages tacksamt! :)
Oj, det blev ett deppigt inlägg idag, men skönt att få ur mig mina tankar.. Jag har fantastiska människor i min närhet som jag kan prata med, men det är ändå inte samma sak. Jag har märkt att jag censurerar mina tankar när jag pratar med min familj och mina vänner.. Varför vet jag inte, men när jag skriver här kommer allt ut precis som jag tänker och känner..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar