En jobbig tid..

Det är en jobbig tid..
Sorgen över det tidiga missfallet var och är, oerhört tung.
Hur laddar man om efter något sånt?
Att det skulle kännas så starkt hade jag aldrig trott innan jag var med om det själv.
Vad man än läser om sånt här så står det oftast att det är "väldigt vanligt med tidiga missfall". Det känns lite som att det är så "vanligt" att man inte ska bli vare sig förvånad eller känna sorg över det man förlorat.
Min teori är att de som skriver sådant inte själva har upplevt den otroliga eufori av lyckokänslor som kommer bara man ser ordet "Gravid" på ett test. Hur man inom loppet av några sekunder, jag skojar inte, SEKUNDER, hinner både se sitt barn och barnets första två levnadsår framför sig, MINST!

Ett missfall är ett missfall oavsett när det sker. Det är en kvinna som tror sig veta att hon ska bli mamma, men som får sitt framtida barn bortryckt. Någon förklaring om varför det hände finns oftast inte, det går inte att få.
Är det jag?
Äter jag fel?
Är jag för tjock?
Sover jag för dåligt?
Har jag förstört min kropp med alkohol, tobak och för lite motion?
Vad kan jag göra för att förhindra att det händer igen?

Alla de här frågorna har en sak gemensamt. Skulden har jag lagt på mig själv.

Sen kommer de absolut tyngsta och svartaste tankarna fram:
Jag förtänar inte att få ett barn.
När jag var ung, i samband med att jag blev av med min oskuld, blev jag gravid. Att behålla barnet var aldrig ett alternativ, (jag var VÄLDIGT ung).
Idag är jag säker på att det var det bästa och enda allternativet i den situationen. MEN, nu kan jag inte låta bli att tänka att jag straffas för det.
Att det var min chans till ett barn och nu är det försent.
"Therese, du tog bort ett liv som var på väg till dig. Skyll dig själv!"

Jag får ofta frågan: "Hur orkar du?"
Helt ärligt, jag har ingen aning! Jag vet inte ens om jag faktiskt orkar...
Det jag försöker göra är att fokusera på mitt mål, bilden av mig med ett barn i min famn. Alternativet gör alldeles för ont att tänka på.

1 maj 2012 gjorde jag mitt första inseminerings försök av tre. Nu, efter lite mer än ett år och två IVF-försök har jag ännu inte lyckats. Det har gått upp och ner som en bergochdalbana och vetskapen att jag enbart har två försök kvar hjälper inte att få bort den inre stress jag känner.
Men, inom två veckor påbörjar jag nästa försök.
Tredje gången gilt?