THAILAND BABY!!

 

 

Nu börjar det närma sig så smått.

Guuud vad jag längtar till Thailand.

 

Framför allt känns det spännande att resa själv.  :)

 

Har fixat en liten nedräknings hjälp.

 

 

http://www.time55.com/sv/nedrakning/?y=2012&m=nov&d=27&h=13&mi=40&t=Thailand&yn=Tussen&c=gr&mc=no

 

Pause...

Tre gånger har jag varit i Danmark och inseminerat mig.
Ingen av gångerna har det tagit..
Det här har varit en lång och tuff procedur.
Det har varit många upp och ner känslor, men just nu orkar jag inte med mera neråt dippar..
Av den anledningen har jag bestämt mig för att åka till Thailand i november. 11 härliga dygn på Koh Samui alldeles ensam med sol, bad och värme för att ladda mina batterier.

Min längtan och önskan att få barn finns kvar, starkare än innan jag påbörjade den här processen.

Nästa gång jag gör ett försök kommer det att ske via Storkklinikens IVF klinik istället. Det kostar mer för var gång, men det är också större chans att det tar.

Vi får se när det blir.

                              Under tiden görs min lilla blogg om till en resedagbok istället.

Bungalown på bilden ovan är bokad till mig!!
Några meter från stranden på Mae nang beach, det kommer bli helt fantastiskt!!
 
Jag kommer försöka skiva om mina tankar och upplevelser under mina dygn i Thailand.
Att resa ensam så länge har jag aldrig tidigare gjort och det kommer säkert bli en upplevelse jag sent ska glömma.



Ni som vill, får följa min resa här :)







 

Stor röjjning!!

Oj, oj, OJ!! Vad mycket skräp man samlar på sig på kort tid!!
Framför allt kläder.
Hur kommer det sig att ett plagg man ser i en affär, gillar och köper. Inte är något man använder när det väl kommer till kritan?!
Fattar inte..
det kan väll inte vara så att smaken förändras på hemresan från affären, eller?!

Har fått ihop ca 4 papperkassar med kläder jag inte använt på ett år. Ungefär hälften av plaggen har jag använt en eller ingen gång!!

Oavsett så känns det mycket skönt att ha fått det gjort! Trodde jag skulle få MASSOR med ny plats i byrån och garderoberna, men icke. Känns fortfarande lika fullt! Det är också konstigt.. Vart har jag haft alla kläderna?

Nåja, nu är det i alla fall gjort och det känns mycket skönt!
Det känns lite trist att spendera två av mina semesterdagar till att städa och röjja, men tack alla vädergudar för att det inte varit super väder just dessa dagar :)

Så här ser jag ut när jag städar, i min fantasi:

Fast det här är nog närmre sanningen:

Om några dar bär det av till Öland igen! JIPPIE!!
Jag längtar verkligen tillbaka.
Har dock inte bestämt ännu om jag tar bilen ner eller bussen... Bilen är ju lite knackig, men jag tänker att om den brakar så gör den det.
Får hålla alla tummar att den håller fram och tillbaka.  :)

Troligtvis blir det ridning på Öland när jag är där. Dock inte Western då jag FORTFARANDE, (13 dagar senare) har ont i musklerna på insidan av låren.. Inte så väldtränad tjej just nu..  :/

Ciao från städtanten!  :)

Länge sen sist...

Hej kära Blogg..
Du trodde jag hade glömt dig va? Inte då, det har bara varit lite mycket ett tag..

Jag har varit i Danmark en vända och inseminerat mig. Jätte spännande, men samtidigt jobbigt. Framförallt sorgligt när det inte tog..
Här följer en redogörelse för hur de dagarna var:

_______________________________________________________________

Måndag den 30 april 2012

 Idag har jag äntligen haft mitt journalsamtal med Storkkliniken i Danmark.

Tiden var bokad till kl:14.15 och de sa att det skulle ta ca 45 minuter. I verkligheten tog det bara 20 min.

Jag ringde upp på sagda tid och fick tala med Lea. En väldigt trevlig och hjälpsam kvinna som talar ganska bra svenska.. Vissa saker hon sa kunde jag inte förstå, men då tog hon om det igen med andra ord. Det gick i alla fall väldigt bra.

Hon sa att det kändes som att jag var väl förbered och helt på det klara med vad jag vill.

Jag fick ange vilken donator jag valt och om den var öppen eller anonym.

Skillnaden mellan de båda är att en anonym donator inte vill att några uppgifter utöver ögonfärg, längd, hårfärg och vikt lämnas ut.

Väljer man en öppen donator får barnet, när det fyllt 18 år kontakta Storkkliniken och får då ta del av donatorns medicinska historia och de förmedlar även en kontakt mellan barnet och donatorn, om barnet så önskar.

 Jag har valt en öppen donator av den anledningen att jag anser det vara var mäniskas rätt att få veta sitt ursprung, även om det bara blir genom ett foto eller ett enda möte.

Donatorn kommer aldrig ta en pappa roll för barnet och det är väll det som kommer vara det svåraste att förklara för barnet under uppväxten…

 Vi avslutade samtalet och hon sa att jag var välkommen dit så snart jag har min nästa ägglossning.

 Ca en timme efter samtalet kände jag hur det bubblade till i äggledaren, väntade ytterligare en timme och gjorde sen testet.

ÄGGLOSSNING!! 

Bokade flyg, tur och retur den 1 maj till Danmark, ringde kliniken och talade in på deras telefonsvarare att jag skulle komma den 1 maj vid kl:11.

Tisdag den 1 maj 2012

Uppe med tuppen efter en orolig natt med mycket drömmar och tankar.

Tog flygbussen till Arlanda från centralen vid kl:07.00, och planet lyfte kl:08.40.

Väl framme i Kastrup lyckades jag hitta till tåget (Metro) som jag skulle ta till Kungens nytorv i centrala Köpenhamn.

När jag kom upp på torget stod jag ett tag och såg mig omkring, då slog det mig.. Jag var i Danmark, på väg till Storkkliniken för att göra en inseminering! Det kändes helt overkligt och samtidigt så fantastiskt rätt.

Jag hade lite tid över så på min promenad till Storkkliniken hann jag äta en kebab, som för övrigt var en av de godaste kebaber jag ätit!!

När jag väl kom fram, det tog ca 5 min från Metro, så blev jag välkomnad av en tjej i receptionen. Det var en välkomnande lokal med massor med små väl inredda rum för inseminering och undersökningar.

Vid kl:11.10 kom Lea ut och hämtade mig. Det kändes väldigt bra att det var hon som skulle göra insemineringen i och med att det var henne jag talat med på telefonen dagen innan.

Hon visade in mig i rummet där vi skulle vara. Ett mysigt rum med tavlor, varma färger, filtar en soffa med bord och själva sängen/britsen där insemineringen skulle ske. De har inte gynstolar som jag är van vid, utan det här var mer som en vadderad brits med massor av kuddar och filtar.

Jag fick se sprutan med katetern där spermierna låg. 7 miljoner, rengjorda spermier från min donator. Jag tittade på den, fick hålla i den och sa: ”Säg hej till mamma”

Lea skrattade lite och sen pratade vi vidare.

Jag fick ett dokument med information om vilka ev känningar jag skulle kunna ha efter inseminseringen.

 Så, nu var det då äntligen dags.

Jag la mig tillrätta och blev nerbäddad under filtar och med stora sköna kuddar bakom ryggen.

Själva insemineringen tog bara några sekunder.

Det kändes tydligt när hon sprutade in spermierna, det blev liksom ett övertyck i livmodern. Det gjorde inte direkt ont, men det drog och spände, lite som en ordentlig mensvärk.

Hon frågade efteråt om det hade känts bra och jag sa ärligt att det nog inte var lika skönt som om det hade skett på naturlig väg. Då skrattade hon igen och log stort.

 Jag fick ligga kvar i rummet, själv, i 20 minuter för att liksom landa i det som skett och ge simmarna en extra chans att komma fram till deras destination, mitt ägg.

 Medan jag låg där så blundade jag och försökte se framför mig hur spermierna når fram till ägget och hur en av dem lyckas ta sig in.

Efter det låg jag bara och slappnade av, då kom tårarna..

Inte ledsna tårar, utan tårar av glädje, lycka och förväntan.. Alla känslor på en gång.

Det kändes helt fantastiskt!

 När jag samlat mig gick jag ut i receptionen, där fick jag ett graviditetstest som jag skall göra dag 16 efter insemineringen, samt en banan. Sen betalade jag och gick därifrån för att ta flyget hem till Stockholm.

Jag var hemma igen vid kl:16.30, tisdagen den 1 maj.

När jag satte mig i soffan hemma i min lägenhet så kändes det helt overkligt att jag faktiskt varit i Danmark fram och tillbaka över en dag. Samt att jag faktiskt gjort insemineringen.

Onsdag den 2 maj 2012

Jag är gravid!!

Eller, alltså, jag tror att jag är gravid.

Jag hoppas att jag är gravid.

HERREGUD!! TÄNK OM JAG ÄR GRAVID!!

Näe, jag är nog inte gravid.. Jag får nog göra om det…

Torsdag den 3 maj 2012

Näe, jag är nog inte gravid. Det vore ju för bra för att vara sant om det är så..

Fast, förtjänar jag inte det då?

Är det inte min tur nu?

Jag är redo!

Jag är nog gravid!

Åh, kan det inte bli nästa helg nu, så jag får VETA!!!!

Fredag den 4 maj 2012

Denna väntan!! Den tar kål på mig!!

Försöker tänka på annat, men det är lite som när man åker förbi en bilolycka eller när någon säger: ”titta inte nu”. Lätt? SKULLE INTE TRO DET!!!

Fast som en väldigt god vän sa:”Nu kan du ju träna på tålamod, det kommer behövas när du väl får barn”

Tankarna flyger fram och tillbaka.

När jag tänker på det så känns det som att jag är gravid, av den enkla anledningen att jag vet att jag hade ägglossning prick när insemineringen skedde. Spermierna lades in i livmodern. I princip fick de karta och kompas och en spark i rumpan i rätt riktning.

Det är klart att de hittade fram!!

Eller?!

Lördag den 5 maj 2012

Nu har det gått några dagar och jag har aldrig i mitt liv varit så medveten om min livmoder!! Varenda lite spänning, bubbla, pirr får mig att tänka på vad som händer i min kropp, om det är något som händer eller inte…

Känslorna är helt upp och ner!! Jag känner mig lite ledsen och nära till tårarna, vilket kan vara tecken på graviditet, men jag har även samma symptom veckan innan mens, vilket det här är…

Mycket jobbigt!!

Ovissheten är det värsta. De som känner mig väl vet att jag gillar att planera samt att ha kontroll på situationer. Det här är raka motsatsen. Jag har ingen aning om något just nu!!

Jag har tre graviditetstest här hemma.

På Clear blues test står det att man kan börja testa fyra dagar innan beräknad mens dag. På deras hemsida står även att man kan testa första gången 6 dagar efter befruktningsdagen.. Vilket innebär söndag den 6 maj för min del.

Jag kommer testa mig första gången på söndag morgon.

Söndagen den 6 maj 2012

Negativt... Prutt.. Nåja, det var ju fasligt tidigt att ta testet.. Nu får jag hålla mig tills nästa helg.

Måndag-fredag försökte jag koppla bort alla tankar på den eventuella graviditeten och på fredagen om min mens som ett brev på posten..

SKIT!!

Men, enligt Storkklinikens riktlinjer skulle jag göra ett grav test på dag 16 efter insemineringen. Så det gjorde jag. Där blev det ytterligare bekräftat att jag inte blivit med barn.

_______________________________________________________________

Som ni förstår var jag ledsen och besviken över det resultatet. Dock är det ovanligt att det tar på första försöket, så nu väntar jag bara på nästa tillfälle att åka ner.

Under den tid jag inte skrivit något här har det även hänt andra roliga och jobbiga saker.

Jag åkte tillbaka till pappa på Irland två veckor i Juni. Det ar härlit och samtidigt jobbigt och tungt.

Samma dag jag åkte hem fick vi dock goda nyheter! Cellgifterna verkar hjälpa!! JIPPIE!! Det innebär att pappa får fortsätta några veckor till innan dom gör en ny kontroll. Känns hoppfullt!!

Utöver det har det varit kattustställningar, kastrering av Aslan, besök på Grönan och lite annat. Det spar jag och skriver om vid ett annat tillfälle. 

Må gott kära vänner därute!  :) 

Bomull..

Bomull är dagens ord..
Mest för att jag känner det som att jag är inlindad i bomull.

Eller snarare skulle behöva bli inrullad i bomull..

Har nu varit på Irland hos pappa och resten av familjen. Känns dock som att halva jag är kvar där och andra halvan försöker fungera så normalt det bara går här i verkligheten.. Inte det optimala läget kan jag säga..

Har bokat nästa resa till pappa och åker den 12 juni. 2 veckor den här gången! En vecka var alldeles för kort!

Det var fantastiskt härligt att träffa alal i familjen och jag längtar tills jag får träffa dem igen!!

Overload

Tja, det är som vanlig i mitt liv..
Ett stort beslut tas och sedan händer det massa andra saker strax efter..
Det börjar liksom bli ett mönster.
Missförstå mig inte nu, jag är inte bitter eller så.. Det är bara lite typiskt mitt liv..

Mitt i det största beslutet hittills i mitt liv, att åka till Danmark och inseminera mig. Får jag kontakt med min far efter flera års tystnad, bara för att få veta att han är allvarligt sjuk...

Så nu sitter jag här och delar upp dagen med jobb, fixar med papper, provreslutat och betalningar till Storkkliniken i Dankmark. Samtidigt som jag roddar inför resan till pappa på Irland.
Snacka om att gå från ljus till mörker flera gånger om dagen!

Men, är det något jag kan tacka mitt förflutna för så är det förmågan att faktiskt jonglera de olika sakerna på ett ganska bra sätt.
Det som inte dödar, härdar och så vidare...

Nåja, nu är i alla fall allt klart inför resan till pappa och alla prover, journal papper och inbetalningar till Storkkliniken är fixade och ska postas på måndag.
Nu är det "bara" resten kvar..  :)



 

Höga berg och djupa dalar...

Blev idag så glatt överraskad så jag nästan ramlade av stolen!
Min pappa som jag inte talat med på tre år skickade en vänförfrågan på Facebook.
Jag blev jätte glad och tänkte: "Åh, vad härligt. Han hör av sig. Undrar hur han mår och vad han har för sig på den gröna ön. (Irland)"
Godtog förfrågan utan att blinka och skrev genast till honom.

Det tog en liten stund, sen fick jag följande svar:

"Hey Therese its Roni (en av mina systrar) I'm with dad at the minute just wanted to let u no he's ok at the min goin thru Chemotherapy fortnightly for the next 10 or so weeks and he is also diabetic he had Bowel Cancer and an operation to remove his Bowel last March and he and Maureen got married last May so it will be their first anniversary soon. Anything else you would like to no just ask dad. So how are you doin xoxox"

Det blev plattfall för mig. Från glädje över att höra av honom till chock, misstro, maktlöshet och en vild längtan att träffa honom.

Jag fick nummret och ringde så snart jag gick från jobbet.
Pratade först med min syster Roni, hon berättade lite om vad som hänt och hur han mår nu. Jag frågade: "På en skala från 1-10 där 10 är lika med dödligt, var är pappa?"
Svaret jag fick var inte bra..
"It´s really bad"
Vi pratade lite tills jag bad att få prata med pappa.
Jag hör hur han får luren av Roni och sen börjar han gråta... han ger tillbaka luren till Roni som säger att han inte kan prata..
Jag ber henne ge honom luren igen och så sa jag bara:
"Dad, are you there.. I love you"
Sen bröt vi ihop båda två...
Vi skulle höras senare ikväll när vi båda samlat oss lite..

Jag både fasar och längtar till det samtalet.

Några av tankarna efter samtalet är bland andra:
Måste kolla flygbiljetter! Får jag ledigt från jobbet? Har jag tid att åka (har SJUKT mycket att göra på jobbet just nu), får jobbet stå i vägen?

Jag måste bara dit!!

Roni har redan erbjudit mig dera gästrum så boendet är fixat.
Nu är det bara resan som ska ordnas och ledigt från jobbet....

Lustigt hur fort man glömmer saker som kommer emellan människor när något sånt här händer...

Beslut

Nu är beslutet taget.

Efter många års längtan är det dags.
Jag kommer i år att åka till Danmark och inseminera mig.

Det här är inget spontant beslut på något sätt. Tankarna har funnits i många år.
Dock hade jag hoppats på att det skulle ske den naturliga vägen.

Det här kommer vara en känslomässig resa liknande ingen annan jag varit på tidigare. Hela mitt liv kommer vändas upp och ner och jag bara längtar!

Det svåraste trodde jag skulle bli att berätta för min morbror med familj samt mormor. Hur skulle de reagera?
Med en jätte klump i magen beslöt jag mig för att berätta det igår, när vi åt påskmat.
Super nervös började jag med att säga: "Jag har något jag vill berätta för er."
Allas blickar vändes åt mig och sen berättade jag.
Reaktionen blev helt fantastisk!
Min morbrors fru utropade med tårar i ögonen: "Fantastiskt! Vad glad jag blir för din skull!"
Min mormor frågade först vad det innebar, sen ifrågasatte hon varför jag inte gjorde det för tio år sedan med motivationen: "Det är bäst att bli mamma före 30."

Ja, vad säger man om det?
Lättnaden var enorm! Att min familj är med på noterna betyder väldigt mycket för mig. Det är ju inte det vanligaste sättet att få en ny familjemeddlem på.

Det kommer finnas andra som inte kommer vara lika entuseastiska och det är helt ok.
Vi är olika och vi tycker olika.
På samma sätt som jag respekterar andras val, tankar och åsikter hoppas jag att mina blir respekterade.

Det kommer som jag skrev tidigare inte bli en lätt resa. Först och främst ska inseminerigen ta. Det finns ingen garanti att det fungerar första gången, ibland kan det krävas fler försök. Precis som det är för par som försöker den naturliga vägen.
Självklart hoppas jag dock att det tar på första..  :)

För er som vill läsa på lite om vad det innebär och hur det går till rekommenderar jag att ni går in på Storkklinikens hemsida och tittar runt lite. Det finns även en sida för ensamstående kvinnor i samma situation som mig, som är på väg att inseminera sig eller redan har ett barn som tillkommit tack vare donatorer. På den sidan finns också informationmateriell som kan vara intressant att läsa.

Har ni tankar och funderingar så tveka inte att fråga mig.

http://www.storkklinik.dk/se/
http://www.femmis.se/

Nattens adrenalin kick..

Inatt vid kl:01.30 väcktes jag av ett jäkla liv ute på gatan.
Det är en tjej som skriker högt och massa grabbar som vrålar.

Jag tänker, som säkert många andra som blivit väckta, att "De har snart gått förbi".
Fast, det finns som en magisk tidsgräns när man inser att, "det här låter inte bra", och "de kommer nog inte sluta... "
Då är det svårt att ligga kvar i sängen och bara somna om.. Adrenalinet har liksom redan börjat pumpa i kroppen, mest baserat på tjejens ångestladdade skrik..

Inser att jag inte kan somna om, förrens jag åtminstonde kollat ut och sett hur pass allvarligt bråket är. Ibland låter det värre än vad det är.
Så var nog fallet här också, men i och med att jag inte hade all informtion så tolkade jag situationen utifrån vad jag såg när jag tittade ut genom fönstret.

Några personer står och gruffar vid porten mittemot. En tjej står och skriker mot dem samtidigt som hon är på väg att ge sig på en av killarna.
Några meter från dem, mitt i gatan, ligger en tjej till synes medvetslös. Två personer försöker lyfta bort henne från gatan och hon visar inga livstecken alls.
Min tolkning av situationen blir då att hon har blivit slagen. Kanske inte helt orimligt med tanke på vad som sker runt omkring henne.
Jag ringer 112 direkt och ger dem adressen och säger snabt vad jag ser. De ställer lite frågor och sen kopplar de mig till en sjuksyster.
Hon ställer frågor om tjejen som ligger ner, jag kan ju inte svar på mer än att hon är medvetslös.
Hon frågar då om jag har möjlighet att gå ut och titta hur det står till med tjejen.
Då är det ju tyvärr så här, att i och med att killarna fortfarande står och gruffar på gatan så vågar jag faktiskt inte göra det...
Blir så j..la förbannad över att det kändes så, men jag vågade verkligen inte gå ut...

Medans sjuksystern och jag talar visar det sig att en kollega till henne har en pågågende konversation med en kompis som är hos den medvetslösa tjejen. Då lägger vi på då jag ändå inte kan ge mer information.

Efter några minuter drar killarna iväg. De inser troligtvis att polisen nog är på väg.
Jag ser då att en av de två personer som är vid den medvetslösa tjejen springer till macken.
När han kommer tillbaka tar han av sig jackan för att värma tjejen.
Då tar jag beslutet att klä på mig och springer ut med en filt.
Strax efter jag är ute och filten är på plats kommer både polis och ambulans.

Pratar då lite med den kille som stått vid den medvetslösa tjejen hela tiden och det visar sig att han hade kommit hem från en fest i Taxi, och då sett tjejen liggandes på gatan. Taxichauffören hade inte sagt eller gjort någonting.
Under den tiden det tog för polisen och ambulansen att komma hade det passerat flertalet bilar, massor med männsikor och ingen hade frågat något eller erbjudit sig att hjälpa till...

Jag kommer inte ihåg hans namn, men för mig är han helt klart nattens hjälte!!

Det gör mig så otroligt ledsen och förbannand att vissa kan vara så otroligt nonchalanta inför händelser som denna.
Oavsett anledning till varför tjejen var medvetslös så behöver hon uppenbarligen hjälp.

Mina känslor under hela förloppet var väldigt blandade, maktlöshet, chock, rädsla... Det är så många olika tankar som flyger genom huvudet på så kort tid..

Medans vi stod där berättade kompisen till tjejen att de varit på en fest där nästan alla hade tagit tabletter utöver alkoholen. När tjejen hade ramlat ihop på gatan hade killarna blivit rastlösa och helt plötsligt hade de börjat bråka.

De som var inblandade var alla runt 18-20 år. Unga människor med hela livet framför sig som experimenterar med droger och alkohol..
Jag får ont i hjärtat när jag ser sånt.
Framför allt tänker jag på tjejens familj, de har ingen aning om att deras dotter, syster ligger medvetslös mitt på en gata i Midsommarkransen.
Att som förälder få ett sådant samtal mitt i natten måste vara något av det värsta man kan vara med om..
Jag hoppas innerligt att tjejen i fråga inte gör om det här.

Det som känns mest frustrerande är att jag aldrig kommer få reda på hur det gick för henne.
Troligtvis ligger hon på sjukan fortfarande och mår pyton..
Som hon förtjänar skulle nog vissa säga..

Det tog mig ett tag att samla mig så pass så jag kunde somna om.. Drömde dock mycket konstiga saker och vaknade med en sprängande huvudvärk..

Det känns skönt att ha skrivit ner det som hände, det blir liksom en bearbetning av mina tankar av det som hände. En billigare form av terapi kan man säga. :)

Barnlöshet

Just nu är frågan om Insemination av ensamstående och homosexuella i hetluften igen. Ska det bli lagligt i Sverige eller inte?
Vad tycker ni?


Jag vet var jag står i den frågan.


Som singeltjej på 35 år, utan barn ser jag det som en fantastisk möjlighet för kvinnor i min situation att kunna skaffa barn på egen hand.


Det är lite av en hets att hitta en man och skapa en familj med. Det är ju så det ska vara!


Jag förstår och håller med om att det är svårare för en ensammstående förälder att kunna fylla alla roller för barnet i fråga.
Men,
vad är det som säger att en kvinna som väljer att inseminera sig inte kommer finna en man. En man som väljer kvinnan och barnet. Som kan komma att bli en fadersfigur för barnet.
Han kommer ju aldrig bli "pappa" i den biologiska bemärkelsen, men att ha en biologisk far är inte heller alltid en garanti för att pappan skall finns med i bilden...
Även om han finns med i bilden så behöver han nödvändigtvis inte heller vara en bra förebild. (Detta gäller förståss även vissa mammor).


Det finns så otroligt många kvinnor ute i världen som inget högre vill än att få bli mammor, de har bara inte träffat rätt man ännu...


Nu har vi kvinnor inte den lyxen, som män, att vi kan vänta tills vi är 60 år...
Riskerna för barnet och mamma ökar ju äldre kvinnan hinner bli, möjligheten att överhuvudtaget bli gravid minskar även den med åldern...


Så vad ska man då göra om man som 35 årig singel tjej vill skaffa barn ?
Gå på krogen och ta hem första bästa karl?
Acceptera ett liv (troligtvis) utan barn och få en klump i halsen så fort man ser en gravid kvinna eller träffar andras barn?
Eller, ta chansen och åka till Danmark för att ordna det på egen hand?


Jag, precis som de flesta andra skulle helst vilja att allt sker "i rätt ordning", träffa en man, bilda ett liv ihop, planera in att bli gravida, gå igenom graviditeten och förlossningen tillsammans, leva lyckliga i alla dar...


Men, vad är det som säger att det bli ett "lyckliga i alla dar"? Rent statistiskt sett menar jag...


För mig känns det inte som något konstigt val att vända lite på ordningen, jag menar, vem vet när jag träffar mitt livs kärlek, eller OM jag någonsin träffar honom?
Om jag då har ett barn eller inte borde inte spela någon roll för honom, och om det gör det, då är han inte mannen i mitt liv.


Allt jag skriver här baseras på mina tankar, värderingar, erfarenheter och min ryggsäck.
Det finns nog egentligen inget rätt eller fel i den här frågan. Allt grundar sig i vad som känns bra för den egna individen.

Present från Amerikat!

Min kompis C har varit i det STORA USA.
Tänk vad mysigt att hon tänkte på mig när hon var där borta!!
Blev superglad för den träffande presenten!!

Back to work!!

ÄNTLIGEN!!!

Idag var jag frisk nog att gå till jobbet! Super härligt att få träffa lite människor! Alltså, jag älskar mina katter och det är helt underbart mysigt att vara hemma med dem.. Men, de är inte så mycket för att prata och ni som känner mig, vet, att jag gillar att prata!  :)

Det var fullt upp från första sekund och dagen avslutades med Teambuilding i ca två timmar. Det var väldigt intressant.
Vi pratade om gruppdynamik och vad som händer med ett nytt arbetslag innan man har jobbat ihop sig och hittat sina respektive roller. Enligt en modell som M (vår chef) använde sig av idag som heter FIRO Går man från "Tillhöra - Får jag vara med", till "Rollsökning - Vem är jag", till "Öppenhet - Vem sitter jag närmast".
Det var väldigt intressant och bra att vara medveten om, speciellt för oss som är så nya för varandra.

Kommunikation är en viktig del i en fungerande grupp och M (chefen) Visade på en modell som heter JAG - budskap: innebär att man på ett rakt och ärligt sätt förmedlar vad man känner.

Beteende - Jag ser, jag hör
Känsla - Vad jag känner när jag ser, hör
Behov - Det jag behöver i den aktuella stunden
Önskan - Vad jag skulle önska hända istället

Ex: Jag hör att du smaskar när du äter, jag känner obehag när jag hör det ljudet, jag skulle behöva att du försöker låta bli att smaskar, jag önskar att du skulle låta bli att smaska helt.

Det får en helt annan innebörd än om man hasplar ur sig: Sluta smaska! Det är äckligt!!  :)

Funderade på vägen hem idag hur man skulle kunna använda sig av JAG budskapet ute på stan tex om någon tränger sig i en kö:
"Jag ser att du tränger dig, jag känner mig arg när du gör så, jag skulle behöva få gå före dig, jag önskar att du får ställa dig sist igen"

Eller när någon trampar en på foten på dansgovet (händer förvånandsvärt ofta)
"Jag känner att du trampade mig på foten, det gör ont på mig, jag skulle behöva slippa den smärtan, jag önskar att du skulle låta bli att trampa mig på foten"

Nåja nog om det. Tänkte försöka få med minst ett citat per vecka (helst fler) som fått mig att le. Dagens citat är taget från min kollega som under mötet idag sitter och pratar om gruppdynamik, väldigt djupt, när hon mitt i en mening säger:
                                                      "Vi behöver penetrera det så att vi kan komma närmre varandra".
I like!! Mycket roligt (i alla fall om man har min sjuka humor)!!


Åh, glömde nästan!!
Har idag fått inviga min egenhändigt stickade halsvärmare!! Den var super skön och jag fick till och med en beställning från en kollega på en likadan, fast annan färg! Mycket kul!! Imorn ska jag köpa garn så jag kan sätta igång i helgen.
















Stickningen hjälper mig hålla tankarna borta från ciggaretterna oxå så det är faktiskt nästan som terapi!!
Har för övrigt varit rökfri sedan i söndags idag!!!  :D

Hur ofta?

Jaha, så sitter jag här hemma, sjuk och eländig och funderar på hur ofta ska/bör man göra inlägg i sin Blogg?
Finns det något "standard mått" på det?
Är man tjatig om man skriver två gånger på samma dag? (Som jag gör nu...  :)

Vad vet jag! Jag följer ju bara typ två, tre bloggar själv... Där skilljer det sig ordentligt i hur ofta inläggen dyker upp.
Kanske mest beror på om man har något att få ur sig eller inte.. ;)

Själv måste jag bara berätta om filmen jag precis såg..
Abduction med Taylor Lautner (Twilight)..
Alltså jag är inte skitimpad av hans skådespelartalanger varken i Twiligth eller i Abduction. Men, han är låååångt bättre i Twilight än den senare....
Med risk för att stämplas som snusktant...så var han mycket tröjlös i den här filmen oxå, vilket uppskattas innerligt!!  :)

Näe, nu är det dax att sova tydligen.. Har knappt gjort annat senaste dagarna i och för sig, men jag börjar också känna mig bättre, så det gör nog nytta!

Vi har en lite rolig kvällsritual här hemma när det är dags att sova.. Aslan börjar med att lägga sig i sängen bredvid min kudde, sen glor han på mig samtidigt som han jamar uppfodrande.
Då går jag och borstar tänderna, vilket Boris tycker är skitkul att vara med om. Han sitter på handfatet och leker med vattnet medans jag borstar tänderna.
När allt är klart och lampan släcks hoppar Boris upp på byrån och lägger sig, sedan är det godnatt.

Så God natt från oss.. 

Bloggstart..

Jaha, vet inte riktigt hur jag tänkte nu, men kände väll ett behov av att skriva av mig lite..
Vet inte hur ofta det kommer bli, inte heller riktigt vad jag kommer skriva om...
Troligtvis om mina katter, Aslan och Boris i första hand, men även om min familj, mitt jobb och mina vänner.
Vardagliga funderingar helt enkelt...

Tex en sak jag funderat på ett tag.. Vad skulle hända om Facebook, utan förvarning försvann i ca en vecka?
Hur skulle folk reagera?
Jag som DAGLIGEN är på fejjan skulle sakna den, skulle nog till och med få lite panik!! Men, jag skulle ta tillvara på möjligheten att faktiskt RINGA mina vänner istället för att kolla in deras förehavanden på fejjan...  

Nåja, lite fakta om mig: Jag är 35 år, singel och bor i Hägersten, Stockholm med mina två katter i en underbar etta på 40 m2.
Mitt jobb och mina arbetsamrater är nya sen i november 2011. Jag trivs väldigt bra och hoppas att min visstidsanställning blir förlängd, helst till fast anställning.

Har haft en lite rörig uppväxt, men det som inte dödar härdar! Eller vad är det man brukar säga.. Närå, inte riktigt så illa, inte i mina mått mätt i alla fall..
Försöker alltid tänka att det finns någon annan som har det värre, så bit ihop..
Ibland funkar det, ibland inte..

Tja, så jag är väll som de flesta i min ålder, lite skruvad, trött och livet bara rullar på utan att man har någon egentlig kontroll..

På bilden ser ni mina älsklingar Boris till vänster och Aslan till höger. De är av rasen Ragdoll och helt underbara!!!