Nytt försök!!

Jag hade planerat att vänta till näst, nästa cykel som ska starta runt den 27 april, men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Min gynekolog i Stockholm har nämligen semester veckan efter, när jag behöver komma på ultraljuds undersökningar.
Detta innebär att jag inte skulle kunna påbörja IVF 2 förens i slutet av maj?!?! Dit är det JÄTTE LÄNGE!!
Inte ok för mig!
Så då beslutade vi att köra igång direkt när nästa cykel börjar, vilket är någon gång under påsk helgen!
Rätt passande att jag ska producera ägg i påsk veckan :)
Jag var lite orolig över att köra igång så snart efter det förra försöket men min gynekolog försäkrade mig om att det inte skulle vara några problem alls.
Så då känner jag mig lugn.

Det känns faktiskt skönt att komma igång direkt igen.
Fast, jag kan ju inte säga att jag längtar till att ta sprutorna varje kväll igen.. :/

Har även pratat med Storkkliniken och de har ordinerat att jag ska börja med den högre dosen av hormonet, alltså 375 enheter från dag ett. Sist fick jag börja med 300 och de sista dagarna 375, men nu blir det fullt blås direkt.
Hoppas att det ger massa starka friska ägg!!

Lyfta blicken...

På väg till jobbet idag gjorde jag ett medvetet val att inte ta upp min telefon ur väskan. I vanliga fall sitter jag och facebookar, spelar spel och/eller lyssnar på musik.

De senaste dagarna har jag varit väldigt trött och jag kan känna en viss stress varje gång jag inser att jag står med telefonen i handen och kolla facebook. Jag har i det ögonblicket inget minne av att jag ens har tänkt tanken att jag skulle göra det. Telefonen har liksom bara hamnat i handen och tryckt sig in på facebook..
Snacka om att det går på rutin och vana (ovana)!!

Så, idag beslöt jag mig för att bryta den vanan (ovanan).

När jag då sitter där helt sysslolös så kände jag mig väldigt lugn, för första gången på länge.
Jag iaktog mina medresenärer och la då märke till att mer än hälften av alla i vagnen hade hörlurar i öronen, några tittade på telefonen medans några andra läste Metro. Det var ett helt gäng med resenärer som läste Metro fast utan hörlurar samt ett gäng som satt och pillade med sina telefoner också utan hörlurar.
Antalet resenärer som , liksom jag, satt utan varken tidning, telefon eller hörlurar var ca 6st av 30st. Då slog det mig. hur sjutton såg det ut i vagnarna för 15 år sedan?
Vi hade ingen Metro, inga mobiler (inte på det sätt som vi har idag i alla fall) och de som hade hörlurar bar på ganska stora Freestyles antingen för CD skivor eller för kassettband. Den medresenär som vågade ta med sig en av DNs bilagor fick utstå onda blickar från andra i vagnen då den personen ansågs ta stor plats när hen bläddrade...

Medans jag tittar runt och gör mina iaktagelser möts min blick av en annan som också sitter och tittar runt i vagnen, vi ler lite blygt mot varandra innan vi snabbt som sjutton tittar i annan riktining.
För är det något som inte har förändrats så är det den oskrivna regeln: FÖR GUDS SKULL, FÅ INTE ÖGONKONTAKT MED EN ANNAN RESENÄR PÅ TUNNELBANAN!!

Men tänk vad trevligt det skulle vara att på väg till jobbet en gråmulen morgon möta ett leende från en okänd människa, jag skulle inte klaga.

Så mitt råd till alla kära tunnelbaneåkare därute, lyft blicken och le, i alla fall en kort stund på väg till jobbet!  :)

Vardag ett tag igen..

Ja, det är lite svårt att starta om vardagen.
Allt, jobb, träning och livet i stort sattes ju i pause när jag påbörjade hormonbehandlingen inför mitt IVF försök.
Att starta upp allt igen tar lite tid.
Men, nu börjar jag komma i fas på jobbet, vilket känns väldigt skönt!!
På fredag har jag bokat spinning på lunchen.
Och i helgen tänker jag nog ta mig ett glas vin eller två  :)

Idag blev jag riktigt upprörd när jag läste på Aftonbladets hemsida!
Det är tydligen en 22 årig tjej i USA som försökt sälja sina två barn via Facebook för att få ihop pengar till borgen för hennes kille.
WHAT?!?!?!
Det är vid sånna här tillfällen jag får så ont i hjärtat så jag inte vet var jag ska göra av mig själv!
En del av mig (den avundsjuka, bittra delen) vill då införa tvångssterilisering på "föräldrar" som beter sig på detta skamliga sätt.
Alternativt att man måste ta "körkort" samt genomgå lämplighets test innan man får föröka sig!! (Men jag är inte bitter;)

Nu förstår ju jag att det inte är realistiskt och att det aldrig kommer ske. Jag vill egentligen inte det heller, men när man sitter här och inte vill något hellre än att få bli mamma då är det lätt att bli lite hård.

Som sagt inte något jag VILL eller ÖNSKAR ska ske på riktigt, bara ibland, när jag läser om sånna nötter till föräldrar!!

Hm, vad negativt det blev idag.. Måste nog avsluta med något positivt, men vad?!  JO!!
Idag när jag  skulle parkera om bilen fanns det en ledig plats direkt runt hörnan så jag slapp åka runt och leta!   :)

Lätt att skaffa barn?!

Det här med att skaffa barn är inte så lätt som många, inklusive mig tidigare, kanske tror att det är.
Det går oftast inte att bara bestämma sig för att göra det och så blir det.
Vissa har förmånen att det är så lätt och till er vill jag bara säga Grattis, jag är så himla glad för eran skull.
För den här kampen och längtan är ibland outhärdlig..

Sen jag började skriva min blogg och dela med mig av mina erfarenheter är det väldig många som berättat för mig om deras kamp för att få ett barn.
Några med riktigt härliga och hjärtvärmande berättelser som resulterat i ett älskat och efterlängtat barn.
Andra med mer sorgliga berätteler som slutat med ett barnlöst liv där längtan och sorgen över barnet man aldrig fick och aldrig kommer få finns kvar resten av livet.
Jag sörjer med er som inte lyckats samtidigt som jag innerligt hoppas att jag blir en av dem som i slutändan kommer ha en positiv berättelse att dela med mig av.

Många har kommenterat mina inlägg  med att de tycker jag är stark och modig som gör detta själv, samt tackat mig för att jag delar med mig så öppet om själva processen. För mig har det varit en fantastisk ventil för mina tankar och känslor.

Jag har förstått att det inte är så självklart för alla att berätta att man gör IVF.
Många som är tvugna att skaffa barn med hjälp berättar inte för sina närmaste om det.
Det är självklart var individs val vilka man vill berätta det för men jag undrar lite över anledningen till att man väljer att hålla det hemligt.
Är det så att det i vårt samhälle är skamligt att inte lyckas på egen hand? Eller är det någon annan anledning?

Det är en helt otrolig bergochdalbana av känslor man går igenom. Först och främst med känslo stormarna som kommer av hormonbehandlingen och sen även den eventuella sorgen som följer av ett negativt resultat.
För mig har det varit fanstastiskt skönt att min familj, mina chefer och arbetskamrater, nära vänner och andra som jag knappt känner har vetat om vad jag gör.
De har stötta mig något så otroligt mycket och jag vet inte hur jag skulle klarat det annars.

Hoppet är det sista som överger människan.

Gå vidare...

Söndag - Onsdag

Sorg, bedrövelse, uppgivenhet, trött, matt, öm,

ledsen, avstängd, vill inte vara med, vill bara stänga av, inte jobba, 

inte träffa någon, inte prata med någon, flykt, maktlöshet.

Torsdag

Vill jag ge upp? Ska jag ge upp? Kan jag ge upp utan att ångra mig?

 

NEJ!!

 

Så det tänker jag inte göra! Jag tänker pausa en menscykel och sen försöker jag igen.

Troligtvis blir det start i slutet på april.

Jag kommer nog inte skriva lika detaljerat den vändan, nu har ni liksom

redan fått utförlig information om hur processen går till, så ni slipper det igen :)

Men jag lovar att hålla bloggen uppdaterad för er som

följer den.

 

Nu ska jag slappna av och ladda om inför nästa försök

att få uppleva mitt egna lilla mirakel.

 

Tack igen till alla som stöttat mig under den här processen!!

 

 

If you don´t belive in miracles,
perhaps you´ve forgotten you are one.
 

 

 

Negativt

Det finns inte ord...

Inget hopp kvar..

Testdag imorgon.
Ser fram emot det för då kommer jag veta.
Men, jag vet redan...
I söndags eftermiddag började jag få färgad flytning, i måndags blev det mer och nu har jag full mensturation.
Alla symptomer jag haft tidigare har försvunnit och jag är väldigt säker på att testet kommer visa negativt..

Men, jag återkommer imorn med slutgiltigt besked.

...

 

 

 

 

Inte mycket att säga..

 

Ja alltså, inte så mycket positivt att säga idag...

Låg, lägre, LÄGST just nu.

Fick sova hela natten = mycket skönt.

Gick upp, matade katterna och havvägs igenom hallen kom gråten...

Jag känner att tvivlen ökar ju närmre testdagen jag kommer..

Det blir liksom svårare och svårare att tänka positivt.

 

Oj, depp inlägg idag, men så känns det just nu..

 

 

Dag fyra är slut.

Idag är jag väldigt trött..
Vaknade über tidigt efter en natt med orolig sömn.
Men, dagen blev rätt bra ändå. Passade på att tvätta mellan 7 och 11. Skönt att ha det avklarat innan lunch.  :)

Sen slappade jag i soffan framför lite inspelade tv-serier från veckan som gått innan det var dags att möta upp några kompisar för kattprat och god mat.

Det har varit en bra dag. Har bara gråtit tre gånger!!  :) 

Men oron och tvivlen är kvar. Ena sekunden är jag säker på att jag är gravid, sekunden efter är jag lika säker på att jag inte är det..
Snacka om utmattande bergochdalbana!! Det är ju inte så konstigt att jag blir trött när man slår ihop känslomässig utmattning och sömnsvårigheter...
Men inatt borde jag få sova bättre, har varit igång idag och varit vaken väldigt länge!
Vi får se imorn hur det gick.

God natt!

Sömnsvårigheter..

Hur ska jag orka en hel dag om jag inte får sova?!
De senaste nätterna har jag vaknat flera gånger och sen varit jätte trött när det varit dags att gå upp till jobbet.
I natt har jag vaknat flera gånger och drömt mycket konstiga saker men då, på en lördags morgon, vaknar jag kl:06.05 och kan inte somna om?!?! WHY?!

Nåja, inget ont som inte har något gott med sig, tvättstugan var obokad, så nu är två maskiner igång :)

Fem dagar kvar..

Oj, vad svullen man blir om ögonen efter att ha gråtit nästan en hel dag!
Vaknade med bulltande, svullna röda ögon i morse!
Det har inte riktigt lagt sig ännu, vilket i och för sig kan bero på att jag gråtit lite idag oxå.. Inte nämnvärt mycket, men några gråt tillfällen har det blivit.
Detta har resulterat i dov huvudvärk och trötthet..
I och med att jag arbetade hemifrån idag så kunde jag i alla fall sova en stund på lunchen, det var mycket skönt och välbehövligt!

Alltså, det är så himla svårt att se framåt just nu.. Allt är liksom lite på pause tills jag fått resultatet.
Men, ikväll har jag i alla fall skrattat så jag grät!
Min kompis och jag gick och såg "Du gör mig galen" på Rigoletto. Den var jätte rolig!! Jag förstår att den fick så många Oscars nomineringar.

Trevlig helg önskar jag er alla!!