Botten?!

I torsdags var jag hos min läkare igen.
Jag fick tyvärr erkänna för henne direkt när jag kom att hon hade rätt. Jag har blivit tröttare för varje dag som gått sedan jag blev sjukskriven på 50%.
Så, nu är jag sjukskriven på 100% i tre veckor, till att börja med..

Att försöka förklara tröttheten är svårt.. Jag sover bra på nätterna, lika länge som vanligt. Men jag har inte energi nog för att göra något som kräver fokus.
Det värsta är när det är något jag verkligen måste göra, tex tvätta. Jag drar mig in i det sista för att gå till tvättstugan och när jag precis startat två maskiner börjar jag fasa för när jag behöver komma tillbaka för att hänga tvätten i torkskåpet..

Det är väll bara att acceptera att det är så just nu och göra det bästa av situationen.

Inse sina begränsningar...

Det är inte lätt!
Men, nu börjar jag förstå att det är en aktivitet per dag som gäller, inte två eller tre utan EN!!
Det är så ovant och svårt att komma ihåg det..
När jag inte orkar tvätta mer än två maskiner med kläder per tvättdag, då börjar jag inse att jag nog måste bli lite hårdare med att sätta gränser för vad jag tar mig för om dagarna. Dela upp uppgifterna och projekten lite grann.

Det svåraste och jobbigaste är att jag varken kan läsa bok eller sticka. Jag försökte läsa lite härom dagen och det slutade med att jag hade läst samma sida i boken 3-4 gånger utan att ha någon aning om vad jag precis läst.
Stickningen gav jag mig hoppfullt på men när jag hade fått repa upp tre varv som jag stickat fel insåg jag att det inte är läge för stickningen heller just nu..

Men det som helt klart är värst det är att jag ser likadan ut som när jag mådde bra, ingen skillnad utseendemässigt (förutom att jag blivit en hel del kilon bredare). 
Jag menar, jag har inget gips, eller något bandage på någon fysisk skada. Folk på gatan, arbetskamrater och vänner SER liksom inte på mig att jag är sjuk..

Missförstå mig rätt, det är inte så att jag fiskar ömkan och en massa "tyck synd om mig", men i vissa lägen kan det vara svårt att förklara.
Jag menar, jag kan ju knappt förstå själv hur påverkad jag är av det här så hur ska någon annan förstå som inte ens vet eller ser det på mig?!

-"Jo, jag är sjukskriven på 50%, jag är sjuk. Nej, alltså det är inget fysiskt fel på mig...


Idag är det dag 9 på sjukskrivningen och det känns som att jag bara blir tröttare och tröttare för var dag som går..

Alla har en gräns, även jag tydligen...

Det har varit svårt, väldigt svårt, men nu har jag fått inse att jag nått min gräns..
Min gräns för vad jag klarar av att ta hand om själv..

Det senaste ett och ett halvt året har ca 85% av min vakna tid handlat om att försöka bli gravid. Allt annat har fått dela på de resterande 15%, vilket inte är så mycket...

Alla behandlingar och misslyckanden har nu tagit ut sin rätt.

Jag mår inte bra..
JAG mår INTE bra.
JAG MÅR INTE BRA!

Inte så många komplicerade ord, bara fyra, små, enkla ord, men väldigt svåra ord att ta i min mun. Att erkänna för mig själv att jag faktiskt inte mår bra, inte så lätt. Jag är ju en stark, självständig och kapabel kvinna som kan ta hand om mig själv.
Eller?
Nej, tydligen inte..

Jag är sedan några dagar tillbaka sjukskriven på 50%. Utmattning, sorg, kris det är några av orden läkaren skrev på mitt sjukintyg..

Till er som känner mig vill jag utfärda en liten varning, inget allvarligt, men lite bra att ha info.
Mitt minne är inte riktigt med på noterna.
Det kan hända att jag påbörjar meningar utan att avsluta dem.
Om jag inte ringer när jag sagt så är det inte för att jag inte vill prata med er, jag har troligtvis bara glömt eller somnat..

Det värsta och jobbigaste är att jag inte kan eller bör planera någonting just nu. Jag som ÄLSKAR att planera!!!
Vila, vila och åter vila är vad jag ska ägna mig åt. Promenera i naturen och ta hand om mig själv..
Jag behöver och måste skämma bort min kropp och framför allt min själ ett tag framöver.
Det blir inte helt lätt och det kommer nog ta tid...

Just nu känner jag mig som kvinnan på bilden..

 

Det skulle kunna vara jag som skrivit den här låttexten. Men, nu är det den underbara Sarah Dawn Finer som lyckats fånga mina känslor, drömmar och tankar i denna fanstastiskt vackra sång. Jag grät som ett barn när jag hörde den första gången..

 

 

Till dig
Som ännu inte har nåt namn
Du är bara en dröm
Jag hoppas ska bli sann

Till dig
Med all den kärlek jag vill ge
Jag har väntat länge nu
Känns som en evighet

Till dig
Som jag hoppas jag får känna
Ditt lilla huvud mot min arm
Lilla stjärna utan namn

Innan åren springer bort
Innan det är försent
Jag är bara en bland miljoner som längtar
Jag vet, tro mig jag vet

Till dig
Som jag vill se växa upp
Torka tårar från din kind
Få dig att skratta att vara still

Till dig
Ett löfte som du får
Jag lovar att älska dig
Så mycket som det bara går

 

http://www.youtube.com/watch?v=SUp_hIHR8XQ

Deja vu

För enkelhetens skull borde jag bara kopiera inlägget från förra försöket...

Det blev likadant den här gången.

Clearblues tester visar positivt, men inte några andra och i går kom min mensturation igång ordentligt.
Idag har jag kramper och mår piss.

Alltså, ingen bebis den här gången heller..

Ett försök kvar...
Känns som att det inte är någon idé längre..

Nollställd...

Idag skiner solen och det är relativt varmt ute.
Jag borde gå ut och få lite frisk luft, sol och njuta av ett bad någonstans..
Men jag är helt avtrubbad och off.
I går fick jag lite färgade flytningar, inte mycket, men tillräckligt för att rubba mina förhoppningar.

Gårdagskvällen var väldigt jobbig, jag grät oavbrutet.. Det är egentligen otroligt hur mycket tårar en person kan gör av med...
Men oavsett hur många tårar och panik känslor jag fick så finns det en gnutta hopp kvar... Jag förstår verkligen inte varför..
Börjar känna mig enormt uppgiven och trött, så ända in i själen trött... Jag vet faktiskt inte hur mycket mer av det här jag orkar..
Så nu har fokus ändrats lite grann. Istället för att räkna ner till testdagen, är den stora frågan istället: kommer de färgade flytningarna avta eller öka fram till testdagen?
Hittills idag har jag inte haft någon, men jag fasar inför varje toalettbesök..

Snart så...

 

 

 

Tålamodsprövande..

Ruvdag 8.
7 dagar till Testdagen.

Åh, det kliar i fingrarna, jag vill sååå gärna göra ett test. Men det är inte nån idé ännu..
Visst, det skulle kunna ge ett positivt utslag på nått av de känsligaste graviditetstesterna, (förutsatt att jag är gravid förstås). Men efter förra försökets tidiga missfall så väntar jag hellre några dagar till.

Inte mycket nytt att skriva..

Det finns tyvärr inte så mycket nytt att skriva just nu.
Väntar på att kunna testa för att se om Piff och Puff hållit sig kvar eller inte.
Idag är det Ruvdag 6, alldeles för tidigt för ett test.

Det jobbigaste är mina känslor och tankar just nu..
Viljan och längtan efter att få veta är jättestark, frustrerande och faktiskt ganska stressande...
Rädslan för att det ska vara negativt är värre. Oron att det ska bli som förra gången är ännu värre...
Samtidigt som jag längtar efter att få veta så fasar jag inför ett eventuellt negativt resultat.

Jobbigt läge helt enkelt..

Trött, tröttare, tröttast...

Jisses vad trött jag är..
Vaknade tidigt imorse, vid kvart i sex, och var jättepigg. Det har gått över nu kan man säga...

Efter att ha jobbat i några timmar och ätit lunch är det nu god natt för mig.
Förhoppningsvis är det ett tecken på att jag är gravid, men det kan även vara en symptom av Lutinus.. Det är extremt frustrerande att inte veta.. (Jag vet, jag tjatar, men det är så  :)

Så, nedräkningen fortsätter..









Tidmaskin..

 

Just nu önskar jag att jag hade en tidmaskin.

Då skulle jag kunna åka fram några veckor i tiden och se om jag är gravid eller inte.

Tänk vad skönt det skulle vara att slippa den här olidliga väntan och få ett svar direkt!

Koma skulle funka oxå, alternativt djup, lång sömn.

Vad som helst som kan få de närmaste 12 dagarna att gå med blixtens hastighet är välkommet.

 

Imorgon är min sista arbetsdag innan semestern. Baserat på hur jag kännt mig de två tidigare IVF försöken, så planerade jag semestern så att jag skulle slippa vara på jobbet dagarna innan och efter Testdagen.

 

Idag är det Ruvdag 3 så det är ett bra tag kvar innan jag kan ta testet.

 

Nedräkningen har börjat.. 

 

 

 

 

Lutinus pinan, nu igen...

Lutinus, en vaginaltablett fylld med progrestron som ska främja miljön för äggen så de inte stöts ut.
Jätte bra! Super, all hjälp är välkommen, men jäklar vad påverkad jag blir av dem..

Jag har skrivit om det vid tidigare försök, men jag tycker nog att det är värre den här gången..
Jag är svullen, öm och super trött...
Att ha BH är en pina.. Att ha kläder är en pina..

Och denna väntan.. Även det blir värre för varje försök.. 

Jag hoppas bara att Piff och Puff är envisa och håller sig kvar.

Ruvardags, igen..

Hemma igen, skönt!

Framförallt har jag saknat mina katter och min fläkt  :)

Tips: KÖP EN FLÄKT!!  Helt fantastiskt skönt i den här värmen!

 

Av de tio äggen de fick ut blev fyra ägg befruktade, ett ägg var inte moget nog, och de andra var inte starka nog.

Jag fick tillbaka två befruktade ägg. Det ena var lite bättre än det andra (det bestäms av hur fort de delar sig)

De här två äggen har jag bestämt ska heta Piff och Puff.

De är ju gansak ettriga och envisa vilket är en fördel i det här skedet  :)

 

Så, Piff och Puff, håll i för glatta livet!!!

 

 

På väg, igen :)

Nu är jag på väg till Köpenhamn för att få tillbaka några befruktade ägg.
Hade inga ägg blivit befruktade skulle de ha ringt imorse, men det har de inte gjort :)
Så nu jäklar!!

 

Tredje gången gillt!!

Eller hur? :)

 

Äggplock

Nu är det klart.
Själva plocket gick superbra, gjorde nästan inte ont alls. Jag var lugn och avslappnad och fokuserade på andningen hela tiden.
Efteråt blev det värre.. Jag fick jätte ont i RUMPAN?!?!
WTF?!
De gissar att någon liten nerv kommit i kläm under proceduren. Det var iallafall  INTE skönt.
Den bästa beskrivning av smärtan jag kan ge är att det kändes som vassa vågor blandat med muskelkramp som kom och gick.
Då fick jag mer smärtstillande och nu mår jag hur bra som helst ;)

Resultatet:
Vänster sida: 6 ägg
Höger sida: 4 ägg
TIO ÄGG TOTALT!!

Nytt rekord för mig. Det känns jättebra och förklarar även varför jag känner mig tyngre och mer öm den här gången.

Nu gäller det bara att de blir befruktade oxå..
Om allt går som det ska blir det insättning på måndag.
De ringer och ger besked på måndag morgon.

Nu ligger jag nedbäddad i sängen och ska sova en stund.

Tjing från Malmö :)

Sista sprutan, igen....

Jahopp.
Nu har jag tagit den sista sprutan, igen..
Hoppas innerligt att jag inte behöver ta dem igen..

Första gången jag skulle åka till Köpenhamn kände jag rädsla inför hela grejen. Andra gången kände jag mig trygg för jag visste vad som skulle hända. Den här gången vill jag bara att det ska vara över och att jag är hemma igen.

Det tar så mycket extra energi att behöva åka så långt och sova borta i flera nätter. Hade varit mycket bekvämare och energisparande om jag kunde fått göra det här i Stockholm, eller åtminstone i Sverige.

Tåget går imorgon förmiddag så jag packar imorgonbitti, är för trött ikväll.
Känns som att jag nyss packade upp efter förra resan, men det är faktiskt ca två månader sedan.. Tiden går fort när man har roligt, eller nått..

Nära

Nu är det nära.
Den här gången kommer jag bo i Malmö istället för Köpenhamn.
Så på fredag tar jag tåget ner.
Äggplocket sker på lördag kl:09.00 och insättningen blir på måndag kl:13.00.

Det innebär att jag har några fler sprutor att ta men den sista blir på torsdag kväll. Skönt!!
Just nu känner jag mig som en svullen nåldyna och har den här gången fått ett flertal blåmärken.. Inte så kul.

Donator är vald och jag har en väldigt bra känsla inför det här försöket.
Självklart känner  jag även oro men förvånansvärt lite..

När jag tänker tillbaka till mitt första försök med inseminering 1 maj förra året så minns jag hur säker jag var på att det skulle funka.
Det skulle ta på första försöket, det fanns liksom inga andra alternativ i mitt huvud.
Men, det blev inte riktigt så..

Men, som sagt, jag har en bra känsla och den får banne mig hålla i sig nu!

Ultraljud imorgon!

Imorgon bitti ska jag på ultraljud.
Då ska de titta hur många ägg jag har och hur stora de är.
När jag får veta det ska jag ringa Storkkliniken och kommer då få veta vilken dag det blir äggplock.

Det är lika frustrerande varje gång att jag inte kan boka varesig resa eller boende i förväg, för man vet aldrig med säkerhet vilken dag det blir..
Jag som ÄLSKAR att planera långt i förväg.. Jag får se det som terapi helt enkelt  :)

Tittar just nu på Avatar för hundrafemtielftegången eller nått och började storgråta när han är i sin Avatar kropp och springer för första gången..
Det kan vara så att jag är LITE påverkad av hormonerna just nu...

Ikväll blir det hormonspruta nr:7 och jag har hittills tagit 2 sprutor med Orgalutran (det är Orgalutranen som stoppar min naturliga ägglossning).
Det börjar kännas lite svullet och ömt i äggledarna och hela jag har svullnat upp..  Vet inte om det är min fantasi eller om jag svullnar mer och mer för varje behandling. Det känns i alla fall så...

Ungefär så här svullen känner jag mig  ;)

JIPPIE!!!

Det finns en hel del underbara och hjälpsamma människor därute!!

Fick idag tag på den gynekolog jag har tid till på måndag.
Förklarade läget med medicinerna och de sa direkt att:"Det är inga problem, det fixar läkaren till dig när du är här"
Åh, vilken lättnad!!

Jag har en så otroligt bra känsla inför det här försöket så jag vet inte vad jag hade gjort om jag blivit tvungen att avbryta!

Mycket nöjd tjej!!

Notera även att jag, OM jag måste göra om det här igen, definitivt kommer byta från grinkärringen till gynekologen jag ska träffa på måndag.
Ska höra med honom när jag är där om det går bra så jag vet redan nu.

Hormonsprutorna ger smak i munnen..

Det här har jag funderat på varje gång jag tar en spruta med Gonal-F.
Någon minut  efter jag har tagit sprutan, sprider sig en underlig smak i munnen. Den är lite metallisk, och absolut inte god!
Det gäller att ha något smakrikt att tugga på för att slippa känna den.

Det jag funderar på är hur en vätska jag sprutar in i magen, tar sig upp i munnen på så kort tid?!
Underligt...

 

 

 

Motgång..

Var hos min ordinarie gynekolog idag.
Trodde att hon kunde skicka in recept på resterande mediciner till mig, men ack vad jag bedrog mig.
I och med att hon har semester nästa vecka så hon inte kan undersöka mig på måndag eller tisdag så är jag inte på behandling hos henne och då blir det inga mediciner heller!!
Jäkla grinkärring rent ut sagt!
Hon har ju behandlat mig två gånger förut..
Så nu måste jag jaga en annan gynekolog som vill göra det istället! Inte det lättaste i semestertider..

Om jag inte hittar någon så måste jag be Storkkliniken skicka ett recept på det som saknas och då betala för sprutorna..
Känns inte så himla roligt just nu..
Så håll gärna tummarna att jag får tag på någon imorgon!!

 

Ingen ork..

Jag har inte orkat skriva så mycket de senaste dagarna.
Jag ska försöka sammanfatta allt så gott jag kan..

Jag har varit på akupunktur två gånger. Det gör inte ont, och jag har somnat båda gångerna  :)
Dr. Ma har gett mig ett pulver som jag ska blanda med kokande vatten och dricka tre gånger om dagen. Det smakar ungefär som svag buljong.
Jag fick även en påse örter (bark, gräs, blad, blommor och lite annat odefinierbart), som jag har kokat thé på. D E T  S M A K A R  S K I T!!! Fast, det behöver jag bara dricka två gånger om dagen i två dagar till.
Fråga mig inte vad de ska göra, men förhoppningsvis bra saker så att jag blir gravid den här gången  :)

I måndags började jag med hormonsprutorna och från och med lördag måste jag även börja ta de sprutorna som stoppar den naturliga ägglossningen. De sprutorna ser jag inte fram emot alls! Men, det är bara att bita ihop.
I tisdags var jag på första ultraljudet för att se att altl såg bra ut så jag kunde fortsätta med sprutorna. Enligt gynekologen såg allt bra ut. Jag hade fem foliklar på var sida. De var yttepytte små, sm de ska vara på dag fyra i cykeln, ca 2-4 mm i diameter.

Nästa ultraljud blir på måndag, då har förhoppningsvis alla ägg vuxit mycket och jag får veta vilken dag det blir äggplock.

Jag försöker tänka positivt, men efter förra gången så är det svårt.. Jag känner mig ledsen, trött, håglös och svag...
Vet inte riktigt hur jag ska göra för att känna mig bättre..
Ett första steg är i alla fall att tvinga mig ut på en power walk/jogging runda imorgon bitti! (har slarvat i flera dagar efter att äntligen ha kommit igång!) Det kanske kan få mig att vakna till liv igen.

Nu är det strax dags för kvällens spruta så nu måste jag förbereda allt.

 

Över och ut!

 

Akupunktur

Akupunktur har jag hört talas om men aldrig prövat.
Har förstått att det är många som försöker bli gravida med IVF som behandlas med akupunktur med bra resultat.
Så idag har jag ringt Dr. Ma på Tulegatan.
Jag fick tid på en gång sånt är jag på väg dit.
Känns lite pirrigt.. Jag menar, sprutorna jag tar är jag ju van vid, men det här är något helt annorlunda.
Om jag inte tuppat av eller förblöder under behandlingen så kommer en redogörelse när jag kommit hem ikväll.

En jobbig tid..

Det är en jobbig tid..
Sorgen över det tidiga missfallet var och är, oerhört tung.
Hur laddar man om efter något sånt?
Att det skulle kännas så starkt hade jag aldrig trott innan jag var med om det själv.
Vad man än läser om sånt här så står det oftast att det är "väldigt vanligt med tidiga missfall". Det känns lite som att det är så "vanligt" att man inte ska bli vare sig förvånad eller känna sorg över det man förlorat.
Min teori är att de som skriver sådant inte själva har upplevt den otroliga eufori av lyckokänslor som kommer bara man ser ordet "Gravid" på ett test. Hur man inom loppet av några sekunder, jag skojar inte, SEKUNDER, hinner både se sitt barn och barnets första två levnadsår framför sig, MINST!

Ett missfall är ett missfall oavsett när det sker. Det är en kvinna som tror sig veta att hon ska bli mamma, men som får sitt framtida barn bortryckt. Någon förklaring om varför det hände finns oftast inte, det går inte att få.
Är det jag?
Äter jag fel?
Är jag för tjock?
Sover jag för dåligt?
Har jag förstört min kropp med alkohol, tobak och för lite motion?
Vad kan jag göra för att förhindra att det händer igen?

Alla de här frågorna har en sak gemensamt. Skulden har jag lagt på mig själv.

Sen kommer de absolut tyngsta och svartaste tankarna fram:
Jag förtänar inte att få ett barn.
När jag var ung, i samband med att jag blev av med min oskuld, blev jag gravid. Att behålla barnet var aldrig ett alternativ, (jag var VÄLDIGT ung).
Idag är jag säker på att det var det bästa och enda allternativet i den situationen. MEN, nu kan jag inte låta bli att tänka att jag straffas för det.
Att det var min chans till ett barn och nu är det försent.
"Therese, du tog bort ett liv som var på väg till dig. Skyll dig själv!"

Jag får ofta frågan: "Hur orkar du?"
Helt ärligt, jag har ingen aning! Jag vet inte ens om jag faktiskt orkar...
Det jag försöker göra är att fokusera på mitt mål, bilden av mig med ett barn i min famn. Alternativet gör alldeles för ont att tänka på.

1 maj 2012 gjorde jag mitt första inseminerings försök av tre. Nu, efter lite mer än ett år och två IVF-försök har jag ännu inte lyckats. Det har gått upp och ner som en bergochdalbana och vetskapen att jag enbart har två försök kvar hjälper inte att få bort den inre stress jag känner.
Men, inom två veckor påbörjar jag nästa försök.
Tredje gången gilt?

Tungt..

Det har varit tungt, mycket tungt..
Som jag skrev i förra inlägget hade jag hellre velat att förra försöket inte tog alls..
Det här missfallet, även om det var så tidigt som det var, har varit väldigt jobbigt. Det är svårt att ladda om inför nästa försök..
Ska jag köra igen direkt, eller vänta en månad till?
Det jobbigaste är att jag känner mig otålig och misströstande på samma gång. Jag vill försöka igen på en gång, men är det smart? Är det fysiskt sätt bättre att vänta en månad? Enligt Storkkliniken och min gynekolog finns det inga hinder att försöka igen direkt, förutsatt att allt ser bra ut på ultraljudet när cykeln börjat.
Men känslomässigt då?! Orkar jag med ett ev misslyckande direkt igen? Det kanske är bäst att vänta en cykel till så jag är starkare i sinnet. Men kommer det göra någon skillnad? Är det inte lika bra att köra på en gång? Det kanske inte ens blir ett misslyckande, det här kanske är den gången det fastnar och håller sig kvar. Vågar jag hoppas?
Jag är så in i själen trött och för varje misslyckat försök känner jag mig tröttare och tröttare. På jobbet håller jag masken ganska bra, men hemma...
Som det är just nu kan jag knapt se på TV längre.. Bebisar och lyckliga familjer figurerar i nästan varje reklam/tv-serie/film..
Facebook är en pina!!
Det är bara gravida kvinnor och små bebisar på bild hela tiden, varje dag, från morgon till kväll. Missförstå mig rätt, jag är så himla glad och lycklig för deras skull, men det är som en kniv i hjärtat för mig...
Nu är det ju upp till mig att hantera de känslorna men det är väldigt påfrestande och antagligen varför jag är så himla trött...

En liten del av mig har börjat tänka att det aldrig kommer bli något barn för mig. Jag tror att det är överlevnads instinkten som hoppat in. Garderingen så jag är förberedd ifall att det blir så.. Men jag vill verkligen inte tänka så!  Hoppet släper jag inte än! Jag har två försök kvar, två IVF som är betalda och bara väntar på att jag ska nyttja dem. Efter det har jag inga ekonomiska möjligheter till fler försök...
Så, trisslotter emottages tacksamt!  :)

Oj, det blev ett deppigt inlägg idag, men skönt att få ur mig mina tankar.. Jag har fantastiska människor i min närhet som jag kan prata med, men det är ändå inte samma sak. Jag har märkt att jag censurerar mina tankar när jag pratar med min familj och mina vänner.. Varför vet jag inte, men när jag skriver här kommer allt ut precis som jag tänker och känner..

Tisdag 4 juni

Nu har jag fått svar på blodbrovet.
Negativt = Tidigt missfall
Jag hade mycket hellre velat att det inte hade tagit överhuvudtaget än att gå igenom ett tidigt missfall med all smärta, både fysisk och psykisk, som det innebär...

Inte ens ett dygn, bara några timmar fick jag vara glad och lycklig över att vara gravid.
Har ni någon aning om hur mycket man hinner glädja sig och planera på några timmar? Jag vet precis..
Efter det svaga plusset i fredags vågade jag inte släppa fram glädjen och lyckan, men i och med testet på lördags morgonen så gjorde jag det, släppte lös lyckan och glädjen och meddelade familj och närmaste vänner att i februari 2014 blir det tillökning.. Vilken underbar känsla!!
Att få dela med mig av de nyheterna var minst lika glädjande som att se resultatet på testet, nästan snäppet bättre. Att kunna berätta för mamma att hon ska få bli mormor, att min syster ska få bli moster.. Men, nu blir det inte så..

Just nu känns det som att jag sugits ner i ett svart hål... Kommer det aldrig lyckas?! Kommer jag orka gå igenom det här igen?! Hur jävla svårt ska det vara egentligen och hur mycket ska jag behöva gå igenom?! Tröstlös, besviken, arg och ända in i själen trött känner jag mig.

Vila i frid Humle och Dumle

 

Måndag 3 juni.

Har haft intensiva, smärtsamma kramper som hållt mig vaken nästan hela natten, de har hållit i sig hela dagen och alvedon hjälper inte. 
Flytningarna ökar hela tiden och är nu mer som mensturations blödning och hoppet minskar för varje sekund...

Jag kontaktade vårdcentralen för att be dem ta ett blodprov för att mäta HCG hormonet. Om det visar positivt så får jag ta ett nytt prov på onsdag för att se om det ökar eller inte.
Är det negativt så är det ett missfall jag nu smärtsamt upplever.
Jag får provsvaret imorgon, tisdag.

Läkaren på vårdcentralen ringde och rådfrågade en gynekolog om vad och hur hon skulle göra med mig, det resulterade i att gynekologen bokade ett möte med mig till på fredag.

Både allmänläkaren och gynekologen blev lika ställda när jag berättar att jag varit i Danmark och gjort IVF. De visste liksom inte riktigt var de ska göra av mig.

Läkaren sa säker tre, fyra gånger: "Hade du varit svensk, eller alltså, jag menar behandlad i Sverige hade du ju fått vända dig till din fertilitetsklinik. Hur gör vi nu?"
Tydligen mycket komplicerat att besluta om jag fick ta ett blodprov eller inte.. :)

Nu sitter jag i alla fall hemma i soffan med intensiva smärtor och känner mig väldigt kluven. Ska jag ge efter och sörja Humle och Dumle, eller ska jag håll ihop och fotsätta hoppas på att åtminstonde en av dem finns kvar?!
Jag väljer att hålla ett ljus i hoppets korridor tänd, i alla fall till imorgon när jag får provsvaret..

Resultat.

Först vill jag säga,

 hoppa inte för högt nu är ni snälla...


Jag har testat tre dagar i rad.
Fredag:
med Clearblue Plus = Positivt (ett svagt pluss)
med Apotekets egna = Negativt



Fredagens test

Lördag:
med Clearblue digital med veckoindikator = Gravid 1-2 veckor
med Apotekets = Negativt

Lördagens test

Söndag:
med Clearblue digital med veckoindikator = Gravid 1-2 veckor
med testet från Storkkliniken = Negativt

Söndagens test
 

Jag hade gärna hoppat högt av glädje om det inte var så att jag har haft färgade flytningar sedan i onsdags.

De har sedan dess ökat i mängd och även börjat bli rödare och rödare... (ursäkta detaljbeskrivningen)

Jag vet att det är vanligt men det lägger ändå sordi på mina känslor.
Det kan mycket väl vara så att jag faktiskt är gravid, vilket skulle göra mig till en av de lyckligaste personerna på den här planeten!
Men, det kan faktiskt även vara så att jag varit gravid, men att det blivit ett missfall.
Så nu blir det till att vänta ut den här veckan också och testa igen nästa helg..

Men just nu så är jag, enligt Clearblue, GRAVID!!! 
Fast, jag vågar inte riktigt släppa ut glädjen helt och hållet det är därför jag ber er att inte hoppa allt för högt, inte ännu i alla fall.
Förhoppningsvis blir det goda nyheter nästa helg.
Men nu blir det tyvärr en rätt jobbig vecka igen för mig..

Så till alla mina vänner därute, om jag inte hör av mig, eller inte svara i telefonen så är det enbart för att jag inte riktigt orkar prata just då. Ha lite tålamod med mig, i alla fall en vecka till...

 

Att försöka beskriva mina känslor i det här skedet är näst intill omöjligt.
Jag skrattar och gråter om vart annat och vill egentligen bara sova...
Har lyckats hålla mig rätt så bra på jobbet hittills, men ju närmre jag kommer dagen D desto svårare blir det.
Det tar jätte mycket energi att försöka kontrollera alla känslor som kastas fram och tillbaka dygnet runt.
Det pågår rätt så mycket aktivitet undermedvetet också, det kan jag lova.
Varje natt sen i torsdags har jag drömt långa konstiga drömmar med människor jag inte hört av eller träffat på flera år!
Varje kväll när jag lägger mig tänker jag:"Undrar vad jag kommer drömma inatt?" och när jag vaknar har jag tänkt: "Vad sjutton var det där?!"
Nu har jag i alla fall bestämt att jag den här veckan ska lyssna på min kropp i alla lägen.
Är jag super trött vid ett på dagen, då packar jag ihop och går hem, är jag pigg och glad hela dagen så jobbar jag hela dagen.

Med andra ord, min kropp är min chef!

Jag har ett mantra som jag upprepat om och om igen ett tag: "Snälla stanna kvar, snälla stanna kvar, snälla stanna kvar!"
Hoppas att Humle och Dumle lyssnat och gjort som jag bett  :)

Helvetes veckan

Nu börjar den värsta tiden.
Testdag på söndag och ev mens på torsdag..
Om jag var trött förra veckan är det inget emot hur den här veckan kommer bli..
Men, jag får bita ihop, lyssna på min kropp  och försöka slappna av så gott det går.

 

 

Kram på er alla!!

 

 

 

Utförlig rapport

Nu är det klart!
Vilken skillnad på känslor och reaktioner det har varit jämfört med förra gången!

Ni som följt min blogg kanske minns att jag förra gången, bröt ihop totalt innan äggplocket. Den här gången gick det som en dans!

Inga tårar före och själva äggplocket gick jätte bra.
De blev lite upprörda på mig för att jag inte ville ha så mycket morfin så tillslut tvingde de mig att få lite mer..
Jag tycker inte om att känna mig snurrig så jag står hellre ut med lite smärta en kort stund, men det gick de inte med på. 
"Du är en tuff tjej va?" Sa läkaren...  Jag, tuff?! Ja, jo kanske lite då..  ;)

Sköterskan förklarade, mycket pedagogiskt, att när man blir så blek så fort som jag tydligen blev så har man uppenbart ont och det är inte ok för dem. Så jag gick med på att få lite till.
Jag är rätt säker att det var morfinet som gjorde att jag blev blek, men jag är den första att erkänna att det var ganska skönt att slippa smärtan när jag fick mer morfin, kände inte ett dugg efter det  :)

De fick ut hela sju st ägg!!
Coolt!
Dessvärre var två av äggen inte mogna nog så de förkastades direkt. Av de kvarstående fem så klickade det inte mellan två av äggen och spermierna, ett av äggen blev det en konstig explosionsartad reaktion i, inte bra. Då kvarstod alltså två ägg som delat sig fint och var av bra kvalitet. Det ena var tydligen lite bättre än det andra.

Jag blev även den här gången förundad över att få se celldelningarna och utvecklingen av äggen. Helt fantastiskt!
Jag frågade hur de ser att ett ägg har bättre kvalitet än ett annat.
Hon visade då filmerna på mina två befruktade ägg från befruktning till idag, parallelt på skärmen och då kunde man tydligt se att det ena ägget delade sig till fler celler lite fortare än det andra. Det är alltså den avgörande faktorn när man jämför äggen.
Man lär sig något nytt varje dag  :)

Insättningen gick suveränt! Den här gången visste jag var på skärmen jag skulle titta för att se när äggen las in. Häftigt.. Även denna gång fick jag en bild på livmodern och mina två ägg (som jag döpt till Humle och Dumle ;) efter ägginsättningen.

Oj, vad mycket text det blev idag. Men det är mycket att berätta och det här är inte ens allt jag skulle vilja berätta om min vistelse i Köpenhamn.
Men det får jag skriva om nästa gång.

Så, återigen är jag GRAVID TILLS MOTSATSEN BEVISAS!!   ;)

 

Ägg tajm!

Nu är det inte länge kvar!
Imorgon bitti får jag veta hur många ägg det blivit.
Jag känner mig mycket lugnare inför själva äggplocket den här gången. Det är bra.
Jag var så otroligt spänd och nervös sist.
Förhoppningsvis blir det inget melt down imorgon :)

Kram och god natt från Köpenhamn :)

Väskan är packad

Nu är allt packat och katterna är installerade hos kattvakterna.

Om ca 30 minuter tas sista sprutan (JIPPIE!!!) och kl:04.00  i morgon bitti ringer väckarklockan.
Inte så kul, men resan blir så fantastiskt billig!! Betalar bara 195:- för snabbtåget till Köpenhamn! Helt otroligt!!

Så nu blir det lite Eurovision och sen sova..

Sista hormonsprutan avklarad.

Japp, nu är sista hormonsprutan avklarad.
Efter så här många dagar blir reaktionen efter sprutan att jag känner smaken av den i munnen.. Inte någon god smak ska jag tillägga...

Två sprutor har jag kvar att ta innan min stackars mage får slippa vassa nålar morgon och kväll. Har ett imponerande blåmärke på höger sida av naveln..  :/
Imorgon bitti tar jag den sista sprutan som stoppar den naturliga ägglossningen och på kvällen tar jag en spruta som sätter igång ägglossningen.

Kl:05.21 på onsdag morgon blir det tuff tuff tåg till Köpenhamn för min del.
Jag har tid för äggplock på torsdag då får jag äntligen veta hur många ägg det blev den här gången.

Hoppas på fint väder så jag kan strosa lite på Ströget och njuta av att vara i Köpenhamn. Förra gången var det ganska kallt och blåsigt och gången innan det regnade det hela tiden..

Så för er som vill och orkar hålla tummar igen så ber jag er hålla dem för två saker:
1. Att det är ägg i alla blåsorna
2. Att solen skiner i Köpenhamn

Tack på förhand!!  ;)

 

 

 

Håller tummen

Halvlek

Japp, idag var jag på ultraljud och fick info om hur det ser ut.

Jag har idag fem foliklar (äggblåsor). En på 6mm och de andra fyra mellan 10-12mm. För att de ska kunna plockas ut bör de var mellan 17-20mm. Så jag får fortsätta med hormonerna till och med måndag kväll.
Inte så många den här gången heller, men som vi konstaterat tidigare, det krävs faktiskt bara ett guldägg för att det ska bli bebis!  :)

Äggplocket kommer ske på torsdag morgon och insättningen på lördagen.
Så nu är tåg och boende bokat, bara väskan som ska packas.

Kommer den här gången bo i ett rum hos en privatperson som hyr ut via www.airbnb.se.
Jag fick tipset från en underbar kvinna som precis som jag försöker bli gravid med IVF i Danmark.
Fast jag hade nog helst bott på hotell, men då det är Eurovision veckan i Malmö så är nästan allt fullbokat, även i Köpenhamn, nästa vecka.
Men, det blir onekligen mycket billigare. Jag får betala ca 340:-/natt inkl frukost!! Inte helt fel! Funkar det bra så kommer jag garanterat boka privat i framtiden också.

Nu är det snart dax för kvällen spruta.. Känns inte så lockande att sticka in nålen i mitt bamse blåmärke som jag fått efter de tidigare sprutorna... Men, men, det är bara att bita ihop!!

 

Kopenhagen here I come!!

 

 

 

Svullen...

Äntligen!!
Imorgon får jag veta hur stora och hur många äggblåsor jag har producerat.
Ska bli väldigt spännande!!

Det måste inte bli jätte många, hellre få och bra som sist. Den gången var det fyra äggblåsor, som innehöll tre ägg och alla tre blev befruktade. Jättebra resultat!

Jag är rätt så svullen och hormonell just nu så det vore skönt om jag fick åka i början av nästa vecka..
besked kommer imorn ;)

Dag 5

Följden av huvudvärken i lördags blev en ordentlig förkylning.. Inte så kul.. Men jag kämpar på, det är ju en kort vecka så jag får snart vila!  :)

Idag är det dag 5 på behandlingen, börjar känna mig lite svullen över nedre magregionen.. Vill helst bara ha på mig löst sittande mysbyxor...

Ser INTE fram emot morgondagen då jag måste börja ta en spruta till, utöver hormonsprutan. Den andra sprutan har en grövre nål och vätskan svider ett bra tag efter att den injicerats.. Det värsta är att jag måste ta den på morgonen den här gången.  Alltså en elak spruta påmorgonen och en mindre elak spruta på kvällen...
Usch och fy, men det är bara att bita ihop. 

 

Vem vet, det kanske blir en bebis den här gången  :) 

Dag tre.

Vet inte om det berodde på sprutorna eller om det är något annat, men igår fick jag en hemsk huvudvärk.
Ingenting bet på den, inte ens att jag la mig för att sova mellan kl:14-19 ca..
Lagade lite mat och la mig igen vid kl:21 ca.. Sov till runt 10 idag och vaknade med huvudvärk, halsont, feber och snuva...
Nu har huvudvärken äntligen gått över, men usch vad jobbigt det varit..
Speciellt som jag har varit tvungen att jobba lite i helgen..
Blev inte riktigt så många timmar som jag räknat med, men nästan i alla fall.

Ikväll är det dags för spruta tre.
Den här vändan har de gett mig en högre dos än förra gången, det känns!!
Svullenheten och tröttheten kom fortare, även gråtattackerna, acne och chokladsuget...
Tack vare (?!) huvudvärken har jag inte kunnat gå och köpa någon choklad, men imorn blir det nog värre..
Kladkaka, kexchoklad, Pigalle mmmm vad gott  ;)

Den här gången har jag bestämt mig för att köpa ett 3-pack IVF försök. Dels för att ha fler chanser men mest för att koppla bort stressen över att inte ha fler försök om det inte funkar på första.
Nu kan jag slappna av på ett annat sätt.
Missförstå mig rätt, jag kommer vara spänd och förväntansfull så klart, men kanske lite lugnare än förra gången.

Äntligen dax!

Äntligen, efter tre månaders väntan har jag nu fått klartecken att starta nästa Ivf försök!
Den senaste månaden har gått i snigelfart men nu är jag igång!

Det gick mycket lättare att ta sprutan den här gången. Förra gången satt jag i nästan 30 minuter innan jag kunde sticka nålen i magen. Nu gick det direkt! :)
Förra vändan fick jag en dos på 300 enheter de första 7 dagarna och sen höjdes den till 375 enheter de sista dagarna.
Den här gången börjar jag direkt med 375 enheter. Ska bli spännande att se om det blir fler äggblåsor nu.

Så, 1 spruta avklarad, ca 13 more to go ;)

Tillfälligt fel sätter käppar i hjulen...

Tyvärr gick det inte att köra igång den här cykeln..

På ultraljudet visade det sig att jag har en folikel kvar i äggledaren. Hade den varit mindre än 10 mm i diameter hade det gått bra ändå, men den var 15 mm i diameter.

Trist som sjutton, men som min gynekolog sa, nu kommer jag vara i Danmark i mitten av Maj istället och det är inte fy skam  :)

Nya tag!

Nu närmar det sig med storm steg!!
Den här månadens cykel kom igång igår så i eftermiddag blir det ultraljud för att se så allt ser bra ut.
Det man i huvudsak tittar efter är om jag har några cystor, om jag har det får jag inte påbörja hormonbehandlingen den här cykeln.
Så håll tummarna att det ser bra ut är ni snälla :)

Nytt försök!!

Jag hade planerat att vänta till näst, nästa cykel som ska starta runt den 27 april, men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Min gynekolog i Stockholm har nämligen semester veckan efter, när jag behöver komma på ultraljuds undersökningar.
Detta innebär att jag inte skulle kunna påbörja IVF 2 förens i slutet av maj?!?! Dit är det JÄTTE LÄNGE!!
Inte ok för mig!
Så då beslutade vi att köra igång direkt när nästa cykel börjar, vilket är någon gång under påsk helgen!
Rätt passande att jag ska producera ägg i påsk veckan :)
Jag var lite orolig över att köra igång så snart efter det förra försöket men min gynekolog försäkrade mig om att det inte skulle vara några problem alls.
Så då känner jag mig lugn.

Det känns faktiskt skönt att komma igång direkt igen.
Fast, jag kan ju inte säga att jag längtar till att ta sprutorna varje kväll igen.. :/

Har även pratat med Storkkliniken och de har ordinerat att jag ska börja med den högre dosen av hormonet, alltså 375 enheter från dag ett. Sist fick jag börja med 300 och de sista dagarna 375, men nu blir det fullt blås direkt.
Hoppas att det ger massa starka friska ägg!!

Lyfta blicken...

På väg till jobbet idag gjorde jag ett medvetet val att inte ta upp min telefon ur väskan. I vanliga fall sitter jag och facebookar, spelar spel och/eller lyssnar på musik.

De senaste dagarna har jag varit väldigt trött och jag kan känna en viss stress varje gång jag inser att jag står med telefonen i handen och kolla facebook. Jag har i det ögonblicket inget minne av att jag ens har tänkt tanken att jag skulle göra det. Telefonen har liksom bara hamnat i handen och tryckt sig in på facebook..
Snacka om att det går på rutin och vana (ovana)!!

Så, idag beslöt jag mig för att bryta den vanan (ovanan).

När jag då sitter där helt sysslolös så kände jag mig väldigt lugn, för första gången på länge.
Jag iaktog mina medresenärer och la då märke till att mer än hälften av alla i vagnen hade hörlurar i öronen, några tittade på telefonen medans några andra läste Metro. Det var ett helt gäng med resenärer som läste Metro fast utan hörlurar samt ett gäng som satt och pillade med sina telefoner också utan hörlurar.
Antalet resenärer som , liksom jag, satt utan varken tidning, telefon eller hörlurar var ca 6st av 30st. Då slog det mig. hur sjutton såg det ut i vagnarna för 15 år sedan?
Vi hade ingen Metro, inga mobiler (inte på det sätt som vi har idag i alla fall) och de som hade hörlurar bar på ganska stora Freestyles antingen för CD skivor eller för kassettband. Den medresenär som vågade ta med sig en av DNs bilagor fick utstå onda blickar från andra i vagnen då den personen ansågs ta stor plats när hen bläddrade...

Medans jag tittar runt och gör mina iaktagelser möts min blick av en annan som också sitter och tittar runt i vagnen, vi ler lite blygt mot varandra innan vi snabbt som sjutton tittar i annan riktining.
För är det något som inte har förändrats så är det den oskrivna regeln: FÖR GUDS SKULL, FÅ INTE ÖGONKONTAKT MED EN ANNAN RESENÄR PÅ TUNNELBANAN!!

Men tänk vad trevligt det skulle vara att på väg till jobbet en gråmulen morgon möta ett leende från en okänd människa, jag skulle inte klaga.

Så mitt råd till alla kära tunnelbaneåkare därute, lyft blicken och le, i alla fall en kort stund på väg till jobbet!  :)

Vardag ett tag igen..

Ja, det är lite svårt att starta om vardagen.
Allt, jobb, träning och livet i stort sattes ju i pause när jag påbörjade hormonbehandlingen inför mitt IVF försök.
Att starta upp allt igen tar lite tid.
Men, nu börjar jag komma i fas på jobbet, vilket känns väldigt skönt!!
På fredag har jag bokat spinning på lunchen.
Och i helgen tänker jag nog ta mig ett glas vin eller två  :)

Idag blev jag riktigt upprörd när jag läste på Aftonbladets hemsida!
Det är tydligen en 22 årig tjej i USA som försökt sälja sina två barn via Facebook för att få ihop pengar till borgen för hennes kille.
WHAT?!?!?!
Det är vid sånna här tillfällen jag får så ont i hjärtat så jag inte vet var jag ska göra av mig själv!
En del av mig (den avundsjuka, bittra delen) vill då införa tvångssterilisering på "föräldrar" som beter sig på detta skamliga sätt.
Alternativt att man måste ta "körkort" samt genomgå lämplighets test innan man får föröka sig!! (Men jag är inte bitter;)

Nu förstår ju jag att det inte är realistiskt och att det aldrig kommer ske. Jag vill egentligen inte det heller, men när man sitter här och inte vill något hellre än att få bli mamma då är det lätt att bli lite hård.

Som sagt inte något jag VILL eller ÖNSKAR ska ske på riktigt, bara ibland, när jag läser om sånna nötter till föräldrar!!

Hm, vad negativt det blev idag.. Måste nog avsluta med något positivt, men vad?!  JO!!
Idag när jag  skulle parkera om bilen fanns det en ledig plats direkt runt hörnan så jag slapp åka runt och leta!   :)

Lätt att skaffa barn?!

Det här med att skaffa barn är inte så lätt som många, inklusive mig tidigare, kanske tror att det är.
Det går oftast inte att bara bestämma sig för att göra det och så blir det.
Vissa har förmånen att det är så lätt och till er vill jag bara säga Grattis, jag är så himla glad för eran skull.
För den här kampen och längtan är ibland outhärdlig..

Sen jag började skriva min blogg och dela med mig av mina erfarenheter är det väldig många som berättat för mig om deras kamp för att få ett barn.
Några med riktigt härliga och hjärtvärmande berättelser som resulterat i ett älskat och efterlängtat barn.
Andra med mer sorgliga berätteler som slutat med ett barnlöst liv där längtan och sorgen över barnet man aldrig fick och aldrig kommer få finns kvar resten av livet.
Jag sörjer med er som inte lyckats samtidigt som jag innerligt hoppas att jag blir en av dem som i slutändan kommer ha en positiv berättelse att dela med mig av.

Många har kommenterat mina inlägg  med att de tycker jag är stark och modig som gör detta själv, samt tackat mig för att jag delar med mig så öppet om själva processen. För mig har det varit en fantastisk ventil för mina tankar och känslor.

Jag har förstått att det inte är så självklart för alla att berätta att man gör IVF.
Många som är tvugna att skaffa barn med hjälp berättar inte för sina närmaste om det.
Det är självklart var individs val vilka man vill berätta det för men jag undrar lite över anledningen till att man väljer att hålla det hemligt.
Är det så att det i vårt samhälle är skamligt att inte lyckas på egen hand? Eller är det någon annan anledning?

Det är en helt otrolig bergochdalbana av känslor man går igenom. Först och främst med känslo stormarna som kommer av hormonbehandlingen och sen även den eventuella sorgen som följer av ett negativt resultat.
För mig har det varit fanstastiskt skönt att min familj, mina chefer och arbetskamrater, nära vänner och andra som jag knappt känner har vetat om vad jag gör.
De har stötta mig något så otroligt mycket och jag vet inte hur jag skulle klarat det annars.

Hoppet är det sista som överger människan.

Gå vidare...

Söndag - Onsdag

Sorg, bedrövelse, uppgivenhet, trött, matt, öm,

ledsen, avstängd, vill inte vara med, vill bara stänga av, inte jobba, 

inte träffa någon, inte prata med någon, flykt, maktlöshet.

Torsdag

Vill jag ge upp? Ska jag ge upp? Kan jag ge upp utan att ångra mig?

 

NEJ!!

 

Så det tänker jag inte göra! Jag tänker pausa en menscykel och sen försöker jag igen.

Troligtvis blir det start i slutet på april.

Jag kommer nog inte skriva lika detaljerat den vändan, nu har ni liksom

redan fått utförlig information om hur processen går till, så ni slipper det igen :)

Men jag lovar att hålla bloggen uppdaterad för er som

följer den.

 

Nu ska jag slappna av och ladda om inför nästa försök

att få uppleva mitt egna lilla mirakel.

 

Tack igen till alla som stöttat mig under den här processen!!

 

 

If you don´t belive in miracles,
perhaps you´ve forgotten you are one.