Tungt..

Det har varit tungt, mycket tungt..
Som jag skrev i förra inlägget hade jag hellre velat att förra försöket inte tog alls..
Det här missfallet, även om det var så tidigt som det var, har varit väldigt jobbigt. Det är svårt att ladda om inför nästa försök..
Ska jag köra igen direkt, eller vänta en månad till?
Det jobbigaste är att jag känner mig otålig och misströstande på samma gång. Jag vill försöka igen på en gång, men är det smart? Är det fysiskt sätt bättre att vänta en månad? Enligt Storkkliniken och min gynekolog finns det inga hinder att försöka igen direkt, förutsatt att allt ser bra ut på ultraljudet när cykeln börjat.
Men känslomässigt då?! Orkar jag med ett ev misslyckande direkt igen? Det kanske är bäst att vänta en cykel till så jag är starkare i sinnet. Men kommer det göra någon skillnad? Är det inte lika bra att köra på en gång? Det kanske inte ens blir ett misslyckande, det här kanske är den gången det fastnar och håller sig kvar. Vågar jag hoppas?
Jag är så in i själen trött och för varje misslyckat försök känner jag mig tröttare och tröttare. På jobbet håller jag masken ganska bra, men hemma...
Som det är just nu kan jag knapt se på TV längre.. Bebisar och lyckliga familjer figurerar i nästan varje reklam/tv-serie/film..
Facebook är en pina!!
Det är bara gravida kvinnor och små bebisar på bild hela tiden, varje dag, från morgon till kväll. Missförstå mig rätt, jag är så himla glad och lycklig för deras skull, men det är som en kniv i hjärtat för mig...
Nu är det ju upp till mig att hantera de känslorna men det är väldigt påfrestande och antagligen varför jag är så himla trött...

En liten del av mig har börjat tänka att det aldrig kommer bli något barn för mig. Jag tror att det är överlevnads instinkten som hoppat in. Garderingen så jag är förberedd ifall att det blir så.. Men jag vill verkligen inte tänka så!  Hoppet släper jag inte än! Jag har två försök kvar, två IVF som är betalda och bara väntar på att jag ska nyttja dem. Efter det har jag inga ekonomiska möjligheter till fler försök...
Så, trisslotter emottages tacksamt!  :)

Oj, det blev ett deppigt inlägg idag, men skönt att få ur mig mina tankar.. Jag har fantastiska människor i min närhet som jag kan prata med, men det är ändå inte samma sak. Jag har märkt att jag censurerar mina tankar när jag pratar med min familj och mina vänner.. Varför vet jag inte, men när jag skriver här kommer allt ut precis som jag tänker och känner..

Tisdag 4 juni

Nu har jag fått svar på blodbrovet.
Negativt = Tidigt missfall
Jag hade mycket hellre velat att det inte hade tagit överhuvudtaget än att gå igenom ett tidigt missfall med all smärta, både fysisk och psykisk, som det innebär...

Inte ens ett dygn, bara några timmar fick jag vara glad och lycklig över att vara gravid.
Har ni någon aning om hur mycket man hinner glädja sig och planera på några timmar? Jag vet precis..
Efter det svaga plusset i fredags vågade jag inte släppa fram glädjen och lyckan, men i och med testet på lördags morgonen så gjorde jag det, släppte lös lyckan och glädjen och meddelade familj och närmaste vänner att i februari 2014 blir det tillökning.. Vilken underbar känsla!!
Att få dela med mig av de nyheterna var minst lika glädjande som att se resultatet på testet, nästan snäppet bättre. Att kunna berätta för mamma att hon ska få bli mormor, att min syster ska få bli moster.. Men, nu blir det inte så..

Just nu känns det som att jag sugits ner i ett svart hål... Kommer det aldrig lyckas?! Kommer jag orka gå igenom det här igen?! Hur jävla svårt ska det vara egentligen och hur mycket ska jag behöva gå igenom?! Tröstlös, besviken, arg och ända in i själen trött känner jag mig.

Vila i frid Humle och Dumle

 

Måndag 3 juni.

Har haft intensiva, smärtsamma kramper som hållt mig vaken nästan hela natten, de har hållit i sig hela dagen och alvedon hjälper inte. 
Flytningarna ökar hela tiden och är nu mer som mensturations blödning och hoppet minskar för varje sekund...

Jag kontaktade vårdcentralen för att be dem ta ett blodprov för att mäta HCG hormonet. Om det visar positivt så får jag ta ett nytt prov på onsdag för att se om det ökar eller inte.
Är det negativt så är det ett missfall jag nu smärtsamt upplever.
Jag får provsvaret imorgon, tisdag.

Läkaren på vårdcentralen ringde och rådfrågade en gynekolog om vad och hur hon skulle göra med mig, det resulterade i att gynekologen bokade ett möte med mig till på fredag.

Både allmänläkaren och gynekologen blev lika ställda när jag berättar att jag varit i Danmark och gjort IVF. De visste liksom inte riktigt var de ska göra av mig.

Läkaren sa säker tre, fyra gånger: "Hade du varit svensk, eller alltså, jag menar behandlad i Sverige hade du ju fått vända dig till din fertilitetsklinik. Hur gör vi nu?"
Tydligen mycket komplicerat att besluta om jag fick ta ett blodprov eller inte.. :)

Nu sitter jag i alla fall hemma i soffan med intensiva smärtor och känner mig väldigt kluven. Ska jag ge efter och sörja Humle och Dumle, eller ska jag håll ihop och fotsätta hoppas på att åtminstonde en av dem finns kvar?!
Jag väljer att hålla ett ljus i hoppets korridor tänd, i alla fall till imorgon när jag får provsvaret..

Resultat.

Först vill jag säga,

 hoppa inte för högt nu är ni snälla...


Jag har testat tre dagar i rad.
Fredag:
med Clearblue Plus = Positivt (ett svagt pluss)
med Apotekets egna = Negativt



Fredagens test

Lördag:
med Clearblue digital med veckoindikator = Gravid 1-2 veckor
med Apotekets = Negativt

Lördagens test

Söndag:
med Clearblue digital med veckoindikator = Gravid 1-2 veckor
med testet från Storkkliniken = Negativt

Söndagens test
 

Jag hade gärna hoppat högt av glädje om det inte var så att jag har haft färgade flytningar sedan i onsdags.

De har sedan dess ökat i mängd och även börjat bli rödare och rödare... (ursäkta detaljbeskrivningen)

Jag vet att det är vanligt men det lägger ändå sordi på mina känslor.
Det kan mycket väl vara så att jag faktiskt är gravid, vilket skulle göra mig till en av de lyckligaste personerna på den här planeten!
Men, det kan faktiskt även vara så att jag varit gravid, men att det blivit ett missfall.
Så nu blir det till att vänta ut den här veckan också och testa igen nästa helg..

Men just nu så är jag, enligt Clearblue, GRAVID!!! 
Fast, jag vågar inte riktigt släppa ut glädjen helt och hållet det är därför jag ber er att inte hoppa allt för högt, inte ännu i alla fall.
Förhoppningsvis blir det goda nyheter nästa helg.
Men nu blir det tyvärr en rätt jobbig vecka igen för mig..

Så till alla mina vänner därute, om jag inte hör av mig, eller inte svara i telefonen så är det enbart för att jag inte riktigt orkar prata just då. Ha lite tålamod med mig, i alla fall en vecka till...