torsdag 26 april 2012

Bomull..

Bomull är dagens ord..
Mest för att jag känner det som att jag är inlindad i bomull.




Eller snarare skulle behöva bli inrullad i bomull..

Har nu varit på Irland hos pappa och resten av familjen. Känns dock som att halva jag är kvar där och andra halvan försöker fungera så normalt det bara går här i verkligheten.. Inte det optimala läget kan jag säga..

Har bokat nästa resa till pappa och åker den 12 juni. 2 veckor den här gången! En vecka var alldeles för kort!

Det var fantastiskt härligt att träffa alal i familjen och jag längtar tills jag får träffa dem igen!!


fredag 13 april 2012

Overload

Tja, det är som vanlig i mitt liv..
Ett stort beslut tas och sedan händer det massa andra saker strax efter..
Det börjar liksom bli ett mönster.
Missförstå mig inte nu, jag är inte bitter eller så.. Det är bara lite typiskt mitt liv..

Mitt i det största beslutet hittills i mitt liv, att åka till Danmark och inseminera mig. Får jag kontakt med min far efter flera års tystnad, bara för att få veta att han är allvarligt sjuk...

Så nu sitter jag här och delar upp dagen med jobb, fixar med papper, provreslutat och betalningar till Storkkliniken i Dankmark. Samtidigt som jag roddar inför resan till pappa på Irland.
Snacka om att gå från ljus till mörker flera gånger om dagen!

Men, är det något jag kan tacka mitt förflutna för så är det förmågan att faktiskt jonglera de olika sakerna på ett ganska bra sätt.
Det som inte dödar, härdar och så vidare...

Nåja, nu är i alla fall allt klart inför resan till pappa och alla prover, journal papper och inbetalningar till Storkkliniken är fixade och ska postas på måndag.
Nu är det "bara" resten kvar..  :)



 

tisdag 10 april 2012

Höga berg och djupa dalar...

Blev idag så glatt överraskad så jag nästan ramlade av stolen!
Min pappa som jag inte talat med på tre år skickade en vänförfrågan på Facebook.
Jag blev jätte glad och tänkte: "Åh, vad härligt. Han hör av sig. Undrar hur han mår och vad han har för sig på den gröna ön. (Irland)"
Godtog förfrågan utan att blinka och skrev genast till honom.

Det tog en liten stund, sen fick jag följande svar:

"Hey Therese its Roni (en av mina systrar) I'm with dad at the minute just wanted to let u no he's ok at the min goin thru Chemotherapy fortnightly for the next 10 or so weeks and he is also diabetic he had Bowel Cancer and an operation to remove his Bowel last March and he and Maureen got married last May so it will be their first anniversary soon. Anything else you would like to no just ask dad. So how are you doin xoxox"

Det blev plattfall för mig. Från glädje över att höra av honom till chock, misstro, maktlöshet och en vild längtan att träffa honom.

Jag fick nummret och ringde så snart jag gick från jobbet.
Pratade först med min syster Roni, hon berättade lite om vad som hänt och hur han mår nu. Jag frågade: "På en skala från 1-10 där 10 är lika med dödligt, var är pappa?"
Svaret jag fick var inte bra..
"It´s really bad"
Vi pratade lite tills jag bad att få prata med pappa.
Jag hör hur han får luren av Roni och sen börjar han gråta... han ger tillbaka luren till Roni som säger att han inte kan prata..
Jag ber henne ge honom luren igen och så sa jag bara:
"Dad, are you there.. I love you"
Sen bröt vi ihop båda två...
Vi skulle höras senare ikväll när vi båda samlat oss lite..

Jag både fasar och längtar till det samtalet.

Några av tankarna efter samtalet är bland andra:
Måste kolla flygbiljetter! Får jag ledigt från jobbet? Har jag tid att åka (har SJUKT mycket att göra på jobbet just nu), får jobbet stå i vägen?

Jag måste bara dit!!

Roni har redan erbjudit mig dera gästrum så boendet är fixat.
Nu är det bara resan som ska ordnas och ledigt från jobbet....

Lustigt hur fort man glömmer saker som kommer emellan människor när något sånt här händer...



måndag 9 april 2012

Beslut

Nu är beslutet taget.


Efter många års längtan är det dags.
Jag kommer i år att åka till Danmark och inseminera mig.

Det här är inget spontant beslut på något sätt. Tankarna har funnits i många år.
Dock hade jag hoppats på att det skulle ske den naturliga vägen.

Det här kommer vara en känslomässig resa liknande ingen annan jag varit på tidigare. Hela mitt liv kommer vändas upp och ner och jag bara längtar!

Det svåraste trodde jag skulle bli att berätta för min morbror med familj samt mormor. Hur skulle de reagera?
Med en jätte klump i magen beslöt jag mig för att berätta det igår, när vi åt påskmat.
Super nervös började jag med att säga: "Jag har något jag vill berätta för er."
Allas blickar vändes åt mig och sen berättade jag.
Reaktionen blev helt fantastisk!
Min morbrors fru utropade med tårar i ögonen: "Fantastiskt! Vad glad jag blir för din skull!"
Min mormor frågade först vad det innebar, sen ifrågasatte hon varför jag inte gjorde det för tio år sedan med motivationen: "Det är bäst att bli mamma före 30."

Ja, vad säger man om det?
Lättnaden var enorm! Att min familj är med på noterna betyder väldigt mycket för mig. Det är ju inte det vanligaste sättet att få en ny familjemeddlem på.

Det kommer finnas andra som inte kommer vara lika entuseastiska och det är helt ok.
Vi är olika och vi tycker olika.
På samma sätt som jag respekterar andras val, tankar och åsikter hoppas jag att mina blir respekterade.

Det kommer som jag skrev tidigare inte bli en lätt resa. Först och främst ska inseminerigen ta. Det finns ingen garanti att det fungerar första gången, ibland kan det krävas fler försök. Precis som det är för par som försöker den naturliga vägen.
Självklart hoppas jag dock att det tar på första..  :)

För er som vill läsa på lite om vad det innebär och hur det går till rekommenderar jag att ni går in på Storkklinikens hemsida och tittar runt lite. Det finns även en sida för ensamstående kvinnor i samma situation som mig, som är på väg att inseminera sig eller redan har ett barn som tillkommit tack vare donatorer. På den sidan finns också informationmateriell som kan vara intressant att läsa.

Har ni tankar och funderingar så tveka inte att fråga mig.

http://www.storkklinik.dk/se/
http://www.femmis.se/







söndag 1 april 2012

Nattens adrenalin kick..

Inatt vid kl:01.30 väcktes jag av ett jäkla liv ute på gatan.
Det är en tjej som skriker högt och massa grabbar som vrålar.

Jag tänker, som säkert många andra som blivit väckta, att "De har snart gått förbi".
Fast, det finns som en magisk tidsgräns när man inser att, "det här låter inte bra", och "de kommer nog inte sluta... "
Då är det svårt att ligga kvar i sängen och bara somna om.. Adrenalinet har liksom redan börjat pumpa i kroppen, mest baserat på tjejens ångestladdade skrik..

Inser att jag inte kan somna om, förrens jag åtminstonde kollat ut och sett hur pass allvarligt bråket är. Ibland låter det värre än vad det är.
Så var nog fallet här också, men i och med att jag inte hade all informtion så tolkade jag situationen utifrån vad jag såg när jag tittade ut genom fönstret.

Några personer står och gruffar vid porten mittemot. En tjej står och skriker mot dem samtidigt som hon är på väg att ge sig på en av killarna.
Några meter från dem, mitt i gatan, ligger en tjej till synes medvetslös. Två personer försöker lyfta bort henne från gatan och hon visar inga livstecken alls.
Min tolkning av situationen blir då att hon har blivit slagen. Kanske inte helt orimligt med tanke på vad som sker runt omkring henne.
Jag ringer 112 direkt och ger dem adressen och säger snabt vad jag ser. De ställer lite frågor och sen kopplar de mig till en sjuksyster.
Hon ställer frågor om tjejen som ligger ner, jag kan ju inte svar på mer än att hon är medvetslös.
Hon frågar då om jag har möjlighet att gå ut och titta hur det står till med tjejen.
Då är det ju tyvärr så här, att i och med att killarna fortfarande står och gruffar på gatan så vågar jag faktiskt inte göra det...
Blir så j..la förbannad över att det kändes så, men jag vågade verkligen inte gå ut...

Medans sjuksystern och jag talar visar det sig att en kollega till henne har en pågågende konversation med en kompis som är hos den medvetslösa tjejen. Då lägger vi på då jag ändå inte kan ge mer information.

Efter några minuter drar killarna iväg. De inser troligtvis att polisen nog är på väg.
Jag ser då att en av de två personer som är vid den medvetslösa tjejen springer till macken.
När han kommer tillbaka tar han av sig jackan för att värma tjejen.
Då tar jag beslutet att klä på mig och springer ut med en filt.
Strax efter jag är ute och filten är på plats kommer både polis och ambulans.

Pratar då lite med den kille som stått vid den medvetslösa tjejen hela tiden och det visar sig att han hade kommit hem från en fest i Taxi, och då sett tjejen liggandes på gatan. Taxichauffören hade inte sagt eller gjort någonting.
Under den tiden det tog för polisen och ambulansen att komma hade det passerat flertalet bilar, massor med männsikor och ingen hade frågat något eller erbjudit sig att hjälpa till...

Jag kommer inte ihåg hans namn, men för mig är han helt klart nattens hjälte!!

Det gör mig så otroligt ledsen och förbannand att vissa kan vara så otroligt nonchalanta inför händelser som denna.
Oavsett anledning till varför tjejen var medvetslös så behöver hon uppenbarligen hjälp.

Mina känslor under hela förloppet var väldigt blandade, maktlöshet, chock, rädsla... Det är så många olika tankar som flyger genom huvudet på så kort tid..

Medans vi stod där berättade kompisen till tjejen att de varit på en fest där nästan alla hade tagit tabletter utöver alkoholen. När tjejen hade ramlat ihop på gatan hade killarna blivit rastlösa och helt plötsligt hade de börjat bråka.

De som var inblandade var alla runt 18-20 år. Unga människor med hela livet framför sig som experimenterar med droger och alkohol..
Jag får ont i hjärtat när jag ser sånt.
Framför allt tänker jag på tjejens familj, de har ingen aning om att deras dotter, syster ligger medvetslös mitt på en gata i Midsommarkransen.
Att som förälder få ett sådant samtal mitt i natten måste vara något av det värsta man kan vara med om..
Jag hoppas innerligt att tjejen i fråga inte gör om det här.

Det som känns mest frustrerande är att jag aldrig kommer få reda på hur det gick för henne.
Troligtvis ligger hon på sjukan fortfarande och mår pyton..
Som hon förtjänar skulle nog vissa säga..

Det tog mig ett tag att samla mig så pass så jag kunde somna om.. Drömde dock mycket konstiga saker och vaknade med en sprängande huvudvärk..

Det känns skönt att ha skrivit ner det som hände, det blir liksom en bearbetning av mina tankar av det som hände. En billigare form av terapi kan man säga. :)