Inse sina begränsningar...

Det är inte lätt!
Men, nu börjar jag förstå att det är en aktivitet per dag som gäller, inte två eller tre utan EN!!
Det är så ovant och svårt att komma ihåg det..
När jag inte orkar tvätta mer än två maskiner med kläder per tvättdag, då börjar jag inse att jag nog måste bli lite hårdare med att sätta gränser för vad jag tar mig för om dagarna. Dela upp uppgifterna och projekten lite grann.

Det svåraste och jobbigaste är att jag varken kan läsa bok eller sticka. Jag försökte läsa lite härom dagen och det slutade med att jag hade läst samma sida i boken 3-4 gånger utan att ha någon aning om vad jag precis läst.
Stickningen gav jag mig hoppfullt på men när jag hade fått repa upp tre varv som jag stickat fel insåg jag att det inte är läge för stickningen heller just nu..

Men det som helt klart är värst det är att jag ser likadan ut som när jag mådde bra, ingen skillnad utseendemässigt (förutom att jag blivit en hel del kilon bredare). 
Jag menar, jag har inget gips, eller något bandage på någon fysisk skada. Folk på gatan, arbetskamrater och vänner SER liksom inte på mig att jag är sjuk..

Missförstå mig rätt, det är inte så att jag fiskar ömkan och en massa "tyck synd om mig", men i vissa lägen kan det vara svårt att förklara.
Jag menar, jag kan ju knappt förstå själv hur påverkad jag är av det här så hur ska någon annan förstå som inte ens vet eller ser det på mig?!

-"Jo, jag är sjukskriven på 50%, jag är sjuk. Nej, alltså det är inget fysiskt fel på mig...


Idag är det dag 9 på sjukskrivningen och det känns som att jag bara blir tröttare och tröttare för var dag som går..